IFK Norrköpings ordförande Sakarias Mårdh tillsammans med nye sportchefen Magni Fannberg, vars första beslut blev att byta huvudtränare.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Förra veckan skrev jag om att det måste börja hända grejer. Livet som supporter innefattar ju väldigt sällan att det blir som man själv tänkt. Men den här gången landade till slut förhandlingarna med Magni Fannberg. Om det händer grejer som följd? Jo, tack. Allt.
Det dröjde, som alla vet vid det här laget, inte länge innan första beskedet från Fannberg på nya posten kom: Andreas Alm ut.
Utöver huvudtränaren verkar alla andra försvinna: assisterande tränare Fredrik Landén klar för BP, assisterande tränare Azrudin Valentic på gång till USA. Tack och hej! Fystränare Jamie Steel och målvaktstränare Christian Tiritiello, tack för allt.
Situationen är spännande och ganska ovanlig för en sportchef. Allt börjar om. Skört. En situation fylld av enorm potential. Och risk!
Stadens skald Markus Krunegård har en klassisk låt om att det först är när man ger upp som det blir något nytt. När man släpper taget tar man steget. Kanske är det exakt där vi befinner oss nu. Eller just nu är vi väl ärligt talat halvvägs.
Askan är bara aska än så länge – nu återstår att den ska bli den bästa jorden.
Kanske var det tvunget att landa här? Ut med allt. Inte bara personal – utan även tankesätt. De senaste tränarstaberna har letts av Rikard Norling, Glen Riddersholm och Andreas Alm. Etablerat, meriterat och erfaret. Försöken har hållit i 18, 15 och 12 månader.
När vi nu börjar om och den nye sportchefen ska få sätta varenda beståndsdel från start så viskas det om något annat. Martin Falk, ung och hajpad fotbollsnörd. Väldigt uppskattad i Malmö FF. Henric Pekkala, lovordad internt och med en enorm koll på våra egna talanger. Två tränare som är 27 respektive 29 år gamla.
Det är klart att det är hög risk. Ingen av dessa två har varit huvudtränare på den här nivån. Båda skulle vara allsvenskans yngsta tränare. Ingen mer känsla av att ”klart det inte kan gå åt helvete" eller att "de kan stabilisera det här igen” som med Glen Riddersholm och Andreas Alm. Utan snarare en känsla av att ”här kan väl vad som helst hända?”
Och kanske är dags för det. Att våga göra det IFK Värnamo gjorde med Kim Hellberg, till exempel. För tänk om det blir bra? Två unga fotbollsgenier som gör något nytt och vänder skutan. Vilken total dröm.
På något sätt är det väl exakt det för Magni Fannberg också. En dröm, alltså. Att få bygga det själv. Att inte komma in för att försöka lappa och laga rucklet utan uppenbarligen för att riva det och bygga ett nytt, stabilare hus. För jag tror inte att det bara kommer bli en helt ny tränarstab. Jag tror att många av spelarna i omklädningsrummet, med många fler kroppar än vår ”truppstrategi” tillåter, kommer se sig om efter ny adress. Ett gäng har redan knoppats av: Carl Björk, Leo Jonsson och Julius Lindgren. Vilka fler blir det? Och hur ersätter IFK dem? Är det med nyförvärv eller med Noel Sernelius, Åke Andersson och Axel Brönner?
Just nu vet vi väldigt lite. Men det jag vet är att det är första gången på väldigt länge som jag inte hoppas att det äntligen ska stabilisera sig, i stället hoppas jag att det äntligen ska bli något nytt.
Jag har ingen aning om hur det här ska gå. Om några år ser vi oss runt i ett rum fullt av aska eller jord, i stället för den här sakta döende glöden vi befunnit oss i nu – och det tar vi då.
Det jag vet är att IFK har fötts och dött och fötts igen förr.
Låt oss hand i hand födas igen.