"Det de har gjort och kommit tillbaka, det tycker jag är starkt. För nu är de på rätt sida. Att vända den trenden som de hade, det är imponerande", säger Sirius tränare Christer Mattiasson efter torsdagens möte.
Det är svårt att inte kontrastera nuet med mötet i början av juni. Då när Christer Mattiassons Sirius klädde av IFK på Studenternas. Säsongens kanske lägsta punkt för IFK, även om laget två omgångar senare sjönk till jumboplatsen.
Då famlade jag efter argumenten för Andreas Alm som tränare.
Legitim kritik behövde man inte leta efter. Ni minns säkert hur det såg ut.
51-åringen hade ännu inte lyckats sätta en startelva eller en backlinje. Han hittade knappt någon speltid för de yngre spelarna i truppen, vilket klubben hade lyft fram som en prioritet inför säsongen.
Och laget presterade inte heller. På de tolv första omgångarna förväntades IFK:s defensiv släppa in näst flest mål i serien, enligt data från Playmaker AI. Sedan stannade det inte där, utan rasade in 32 mål på knappt 26 förväntat insläppta mål. Supportrarna hade fog för att vara nervösa när motståndarna närmade sig sista tredjedelen. IFK löpte störst risk i allsvenskan att släppa in mål då.
Lite i skymundan var anfallsspelet än mindre konkurrenskraftigt. Med 1,1 förväntade mål per match rankades IFK:s offensiv sist. Det – om något – måste ha satt press på defensiven om laget skulle ta poäng.
Men klubben valde att stå kvar.
Att ge Andreas Alm tid.
Fyra månader senare har han visat att IFK inte behövde ett tränarbyte för att ha chansen att klara kontraktet.
I våras kunde lagspelet rämna vid motgångar. Nu biter sig IFK kvar i matcher. Nu finns en motståndskraft. Det är också en effekt av ledarskap, även om det yttrar sig på ett annat sätt än i rappa passningstrianglar.
Efter sommaruppehållet bytte IFK ut hela högersidan. Både startelvan och backlinjen har fått fastare konturer. Nu är Moutaz Neffati närmast självklar i laget. Isak Andri Sigurgeirsson får fler chanser. IFK är långt ifrån ledande i ligan, men ger yngre spelare mer förtroende än i våras.
Framför allt har man tätat defensiven. 2,17 förväntade mål har blivit 1,44 per match mellan omgång 13 och 24. Den stora skillnaden ligger i hur laget försvarar sitt eget straffområde. Andreas Alms lag har kunnat absorbera press och varit ett av de defensivt skickligaste runt boxen.
Eller som Sirius tränare Christer Mattiasson uttryckte det på presskonferensen:
– Det är ett helt annat lag. Först och främst har man ett helt annat självförtroende. Man sitter ihop som ett lag. Det gjorde man inte där och då. Varje motgång var ju väldigt tuff för dem. Det de har gjort och kommit tillbaka, det tycker jag är starkt. För nu är de på rätt sida. Att vända den trenden som de hade, det är imponerande.
Tränarstaben har fått med sig spelarna och stabiliserat spelet. Om det räcker är en större fråga.
Hemmaförlusten mot Sirius på torsdagen illustrerade lagets läge. Trots att Sirius totalt sett hade mer boll höll Peking gästerna borta från de allra största chanserna. Sirius skrapade inte ihop mer än 1,02 xG, enligt fotmob.com. I första halvlek utnyttjade Sirius något som knappt hade hunnit bli en målchans. Samtidigt hade Arnór Traustason ett stolpskott och Moutaz Neffati möjligen en nick över mållinjen.
Tim Prica tog sig till två stora reduceringschanser i slutet av matchen, utan att hitta målet mot Sirius.
Arnór Traustason och IFK är nu kvar i kvalkampen, med bara tre poäng ned till kvalplats och fem omgångar kvar att spela.
IFK-tränaren konstaterade efteråt att Sirius förtjänat lyxen att kunna analysera resultat och prestationer. De har också förtjänat marginaler. Något som IFK inte har.
Och ska man vara krass – vilket ändå är på sin plats i den situation IFK är i – har laget mer än något annat överlevt sommaren. Hållit sig flytande. Under ett par veckor har det, efter några oväntade poäng mot topplag, infunnit sig ett bedrägligt lugn runt klubben. Ångesten är bara någon förlust bort.
IFK är kvar i överlevnadsläge.
Herrlaget är på väg mot en av två de sämsta allsvenska säsongerna på tio år. Endast tre gånger sedan klubben kom tillbaka till serien har IFK slutat utanför topp tio. Som nykomling 2011, 2014 och 2022.
Där ska klubben inte behöva vara.
Det har en huvudtränare förstås en del i. Andreas Alm ser inte ut som den tränare som stakar ut riktningen och förändrar en hel klubb. Någon offensiv fotbollen har han inte alls lyckats utveckla den här säsongen. Men IFK Norrköping har mer överskuggande problem än vem som leder laget. Det får klubben utvärdera när resten av organisationen fungerar bättre.
Klubbens medlemmar måste börja i toppen. För om trenden – den övergripande – ska vända på riktigt behöver klubbledningen adressera de stora frågorna: den blödande ekonomin, arenainvesteringarna, en tydlig fotbollsstrategi och en sportslig ledning med resurser och kunnande för att tävla med konkurrenterna. Just nu verkar styrelsen inte ens kunna leverera budgetramar till sportchefen.
Så kan inte en elitklubb arbeta.
Säsongen handlar nu om att köpa föreningen tid att bygga om från grunden.
För det behövs.
Andreas Alm har rätat ut flera frågetecken sedan i våras. Men inte det allra största. Frågan om IFK spelar i allsvenskan hänger ännu i den kylslagna höstluften.