För några år sedan skulle han ensam bära IFK Norrköpings anfall i superettan.
– Jag hade spelat i division IV ett år tidgare, IFK skulle tillbaka till allsvenskan och hade ont om forwards då. I efterhand borde jag nog inte ha burit det trycket ensam, tycker han.
Timmys karriär for vidare i Sylvia och nu senast i Karlstad. Han sökte nya klubbar i både Sverige och Norge, men hittade inget intressant. Därför blev det skolbänken i Söderköping och fotboll utan samma krav som tidigare.
– Det var dags att ta tag i det. Jag måste vara ärlig mot mig själv.
Drömmen om de stora fotbollsplanerna sprack så småningom, främst på grund av skadorna, knä och speciellt bäckenbrottet.
– Då tapade jag sugen lite. Jag kände mig så stark när det hände, hemma mot Örgryte.
Timmy kom tillbaka, men nådde inte upp till den nivå han ville spela på. I det vägskälet valde han att tänka på framtiden efter fotbollen.
Nu bor han hemma hos föräldrarna, läser in det som fattas på Nyströmska skolan i Söderköping och räknar med att börja jobba på ett sportvaruhus till sommaren.
– Jag söker lite olika utbildningar, hoppas jag kommer in på universitetet i Linköping. Byggnadsingenjör och miljövetenskap känns intressant. Jag måste ju också tänka på vilka utbildningar som ger jobb.
Han valde kompisarna i Lindö FF i stället för att återvända till Söderköpings IK i samma division.
– Det känns inte som något svek. Från början var jag inte sugen alls. När Johan Roxström och Johan Jönsson ringde kändes det lockande. Vi har spelat ihop i många år. Bara tre träningar i veckan och inga resor. Det passar mig bra, jag känner av skadorna lite och har svårt att träna varje dag som det krävs på högre nivå.
Nu är det fotboll med lite mindre allvar.
Vad ska du tillföra?
– Mål och högt tempo. Jag blir en av de äldsta i laget och har alltid varit lite pådrivare där jag spelat, svarar Timmy om sitt nya fotbollsliv.