Mattias Flodström är en hågkommen fotbollsstjärna i Östergötland, i alla delar av länet. Han nätade högre och högre upp i systemet, först i uppväxtorten Linghem där han efter 42 mål på en säsong i de lägre serierna hämtades in till stan och Linköpings FF.
Från LFF i trean och tvåan tog han sig till gamla ettan med ÅFF och sedan högst upp i IFK Norrköping i allsvenskan. Sedan blev det lite epilog i LFF och Sylvia när han inte riktigt tog plats i Norrköping längre.
Men överallt flög Flodström fram, bildligt talat sett till hans speciella målgest med armarna ut som flygplansvingar.
Hur kom du på målgesten?
– Jag snodde den rakt av från brassen Careca i Napoli. Det bara blev så.
Du var bara 31 år när du lade av 2003, lite tidigt?
– Ja, det kan man tycka nu i efterhand. Men mitt knä höll inte för högsta nivån. Det krävdes också en enormt tuff rehab för att komma tillbaka och jag var aldrig något fysiskt unikum. Jag klarade inte en så tuff recovery.
Vad var din styrka som spelare?
– Jag hade ett spelsinne och ett målsinne och en funktionell teknik till det. Inte särskilt snabb och inte särskilt teknisk annars.
Vad saknar du med fotbollen i dag?
– Känslan inför matcher. När det var nerver och fanns krav på att prestera. Det triggade mig. Den stämningen och laddningen.
Något du ångrar?
– Ja, att jag inte tog chansen att gå till allsvenskan tidigare. Jag kunde gått till Norrköping när jag var 21 år redan. Men jag tog inte chansen. Jag hade inte gått in i A-laget direkt, men det kunde blivit annorlunda.
Inget anbud utomlands?
– Jo, Århus i Danmark ville ha mig en gång. Men det blev inget.
Linghemsgrabben Flodström var inget underbarn som ung. Han kom aldrig med i östgötalaget för spelare födda 1972 och han debuterade i A-laget i LSK först som 18-åring. Det är sent för en framtida allsvensk spelare.
Han var en typisk ”latebloomer”, aldrig var bäst som barn.
– Jag utvecklades fysiskt väldigt sent, först vid 20 var jag fullt utvecklad, minns han.
Flodström spelade fotboll för att det var så roligt. Resultaten var inte viktigast, då var gemenskapen minst lika viktig.
– Jag tror det är en fördel att komma från en mindre ort. Då spelar man fotboll för att träffa kompisar, säger Mattias som fortfarande har kontakt med flera från pojklaget, som exempelvis Pontus Carlgren som nu är sportchef på Sportbladet och som också var med i LFF innan han satsade på journalistiken.
När Flodström vuxit färdigt blev han snart en vass striker i Linghem och det var då han gick till LFF och gjorde fem säsonger där fram till 1995. Han var med och tog laget till toppen av tvåan.
– Jag kommer ihåg en bicycletas jag gjorde här en gång, säger han när han går omkring på maskrosfältet som i dag är det gamla Folkungavallen.
Vad minns du bäst från LFF-åren?
– Hösten 1995 gjorde vi en magiskt bra höst. Sedan kommer jag ihåg när vi hade Jörgen Augustsson som tränare och förlorade med 1–5 mot Motala AIF. Jonas Lönn gjorde mål för Maif.
Det året 1995 vann Åtvidabergs FF tvåan och gick upp i ettan. Maif kom tvåa, och kvalade sig upp, medan LFF kom trea och blev kvar. Flodström följde dock också med upp då han värvades till ÅFF till ettan 1996. Det blev tre säsonger i gamla söderettan, som var näst högsta serien.
– Första året hängde vi kvar på sista matchen, vad jag minns, och bästa året var mitt sista år, vi kom topp fyra i ettan. Det var inte långt från allsvenskan. Det var speciellt att spela för Åtvid.
Flodström tog sig vidare uppåt efter ÅFF och kunde leverera även som proffs i IFK Norrköping. Från 1999 och en bra bit in i 2002 spelade han för Peking. Han gjorde två hattrick under IFK-åren, mot Halmstad och Frölunda, och en gång, när Olle Nordin var tränare, avgjorde han mot Djurgården borta.
– Pligg (Kristian Bergström) slog hörnan och jag var helt ensam mot alla Djurgårdare, men kunde ändå nicka in bollen.
Vilka IFK-matcher glömmer du aldrig?
– Det är nog Djurgårdsmatchen och sedan Hammarby hemma på Parken. Det var i maj och helt fullsatt. Vi förlorade med 1–2, men det var helt magisk stämning.
Vem är den bäste du spelat med?
– Thomas Olsson, spelade med honom i både Åtvid och Norrköping. Gädda Hansson var en bra spelare också.
Hur tänker du på din karriär i dag?
– Jag var inte så imponerad av mig själv när jag spelade. Men nu efteråt förstår jag att det inte var så lätt att ta sig dit jag kom. Jag drömde om det när jag var liten och jag var ändå proffs i Norrköping i 3,5 år. Jag är stolt över att jag nådde allsvenskan.
Flodström testade tränarrollen något år i Linghem efter åren i Norrköping, men det var samtidigt med småbarnsåren och han var mätt på att vara uppbunden så mycket. Det blev bara en kort period.
Nu i medelåldern är det padel han är biten av, och framför allt golf. Drömmen är att komma ned till noll i handicap, från fyra som han har nu.
Det finns de som säger att Flodström är så biten av golf att han kan ställa en husvagn vid en bana och spela 72 hål på en helg.
– Jag ska försöka vinna KM på Landeryd i min ålder, men där finns ju Petter Ederö också, så det blir svårt.
Golf triggar tävlingsnerven igen, men är samtidigt något annat än fotboll.
– Skönt att ha en individuell sport när det bara hänger på en själv. Jag har ju alltid varit i lag tidigare, säger han.
Ett formellt ledaruppdrag inom idrotten har han nuförtiden, han är suppleant i Libks innebandystyrelse.
– På något sätt vill jag engagera mig i att ungdomar rör på sig, säger Mattias som under en period också var ledare för mellansonens innebandylag.
Hur följer du fotbollen i dag?
– Det är Champions league och La liga jag ser på tv, och jag följer Norrköping lite. Sedan skummar jag i tidningen om de andra lagen.
Mattias Flodström säger att han vill vara i ”hyfsad” form tills han pensionerar sig och han är beredd att både springa lopp och träna på gym för att vara i just form. I fjol blev det två motionslopp, ett i Åby och ett på Öland. Annars är det golf och padel han gärna spelar. Gamla lagkompisar från LFF, som Johan Brajovic och Niclas Björklund, sparrar gärna.
Det är en nostalgimatch i fotboll varje år mellan gamla spelare i LFF och ÅFF som spelas, ett arrangemang av Daniel Nilsson.
Mattias Flodström vill gärna vara med och flyga lite igen.
– Det är i Åtvid i år, säger Östergötlands Careca.