Det sägs att han brukade göra två mans jobb.
På planen var han en tuffing, en hårding. En ovärderlig och outtröttlig pådrivare som utnyttjade all sin norrländska envishet för att lotsa klubbarna han spelade för till framgång. Han belönades med Guldbollen 1960 efter sina heroiska insatser i en landskamp mot Frankrike där tidningarna skrev ”Torbjörn Jonsson slog Frankrike”.
Han var inte mer än 17 år när IFK Norrköping fick upp ögonen för honom och 1953 lockade honom till en av den svenska fotbollens storklubbar. ”Barnarov” skrev tidningarna i upprörd ton.
"Äsch... så farligt var det inte. Jag hade mamma med mig till Norrköping. Det var aldrig några problem", sa Torbjörn Jonsson i NT:s intervju inför 70-årsdagen.
Torbjörn Jonsson slog snabbt igenom och gjorde mål i sin första allsvenska match våren 1954. Kalle Svensson var chanslös i Helsingborgsmålet nere på Olympia. Det var början på en sällsynt framgångsrik tid i IFK Norrköping, där han vann tre SM-guld 1956, 1957 och 1960.
Han var aktuell för VM på hemmaplan 1958, men petades i allra sista stund.
"Två nya spelare skulle plötsligt in i truppen ett par dagar innan VM började och de två yngsta plockades bort. Det sved riktigt hårt", berättade Torbjörn.
Svenska fotbollsspelare stod högt i kurs ute i Europa efter VM-framgången och 1960 var det Torbjörn Jonssons tur. Milan erbjöd kontrakt och vägen tycktes rak mot nya framgångar, men proffslivet blev, till en början, mer snurrigt än lyckat.
Det plötsliga importstoppet i Italien gjorde att Milan drog sig ur. I stället kom spanska Real Betis från Sevilla in i bilden. Torbjörn åkte till Spanien för att skriva på, men vid landningen i Madrid dök representanter för Real Madrid, som då var ännu större än vad klubben är i dag, upp och ville ha det ljuslockiga kraftpaketets underskrift på ett kontrakt.
Torbjörn vägrade.
"Jag hade lovat att komma till Sevilla och har jag sagt en sak står jag för det!"
Torbjörn skrev på för Real Betis, men mäktiga Real Madrid tog en grym hämnd genom att låta stänga av svensken då de menade att de hade första tjing på honom.
Han fick aldrig chansen i Spanien och till slut räddade italienska Fiorentina Torbjörn Jonsson ur frysboxen. Men den första tiden i Italien blev misslyckad. ”Tosse” hade tappat mycket av sin kapacitet genom att inte få spela och det var först sedan han flyttat till Roma den fornstora urkraften gick att känna igen på nytt.
Efter två säsonger i Roma avslutade Jonsson äventyret i Italien med fyra lyckliga år i den lilla klubben Mantova innan han vände hem till Norrköping igen. Gais försökte värva honom, men hjärtat fick välja och ”Tosse” hann med ytterligare sex säsonger i IFK innan det fick vara nog.
Torbjörn Jonsson lämnade aldrig idrotten och arenan, när den framgångsrika karriären var över. Han blev föreståndare för Himmelstalundshallen och var med från början. Han såg hallen ta form, bli klar och ledde personalstyrkan på elva personer under drygt 10 år.
Himmelstalundshallen var Sveriges hetaste hall under många år, när det en gång begav sig. Det var landskamper, SM-final och junior-VM i ishockey, Davis Cup, tre SOC i bordtennis, hallsvenskan i fotboll, landskamper i boxning och handboll, O-ringen i orientering, mängder med konserter och mycket mera. Det var ofta fulla hallar när Vita Hästen och Hageby spelade. Tio år i rad utsågs den som etta, tvåa eller trea bland landets alla ishockeyarenor.
"Det var jobbigt, men riktigt roligt och fantastiskt inspirerande. Arrangemangen avlöste varandra. Det var från den ena sporten till den andra. Vi jobbade nästan dygnet runt, till sent på nätterna och tidigt på morgnarna. Alla ställde upp", sa Torbjörn om sina ”gubbar” vid hallens 30-årsjubileum den 10 november 2007.
Torbjörn Jonsson blev 82 år. Han sörjs närmast av hustrun Ingrid, barnen Elisabeth, Marie och Helena med familjer.