Gerry är intresserad av foto och tar själv några mobilbilder i Strömparken efter fikastunden.
– Jag samlar på minnen. Mest för att ha själv och att visa för andra, berättar han.
Han gillar väggen med graffitimålningarna som ger en kontrast i det gamla industrilandskapet.
Den 23-amerikanen berättar hur han stolt ser sitt uppdrag i Sverige som en välsignelse.
– Jag är glad att ha fått chansen att komma till Europa och spela här. Det är inte många som får uppleva det jag får.
Under samtalets gång öppnar han upp sig allt mer. Han berättar om glädjen han får genom sporten och den tunga sorgen han bär på.
Han berättar om tuff uppväxt i Inglewood, en förort till Los Angeles, i storlek med Norrköping. Han berättar om våld, polisbrutalitet och problem.
– Det är verkligheten där. Många blir inte ens 18 år där. Jag är glad att jag blev 21 där. Där behandlas man inte lika. En ung vit kille blir inte skadad av polisen, som en mörkhyad afroamerikan kan bli. Det hände mycket där jag bodde och det var bra att hålla sig inne ibland.
För honom kom basketen att bli en räddning från problemen.
– En verklighetsflykt och en väg ut. Det jag gjort ger energi och hopp till dem där hemma. Det går att lyckas och komma någonstans.
Gerry var tillräckligt bra för att få utlandsjobb i Cypern och Sverige. Vänsterhänt och avig.
– Udda som min resa från Inglewood. Det har hjälpt mig på vägen, de flesta jag möter är högerhänta.
Under de senaste dagarna har han inte kunnat undgå att reflektera över nyhetsrapporteringen från hemlandet. Om de obegripliga dödsskjutningarna i Las Vegas, inte långt från Kalifornien.
Och om idrottsstjärnornas protester mot president Donald Trump genom att på arenorna gå ned på knä under nationalsången. Många har tagit ställning och uttalat sig. Frågan har delat nationen.
Skulle du göra samma sak?
– Jag skulle kunna tänka mig det. Jag vill ha jämlikhet och frågan är djupare än så. Hudfärgen ska inte få göra skillnad.
Han vill vara öppen och berätta om sig själv för att lättare bli förstådd i sin nya omgivning. För två år sedan, inför sitt sista år i skolan, förlorade han både sin mor och syster inom loppet av tre månader.
– De fick samma sjukdom som bröt ned de inre organen. Jag har inte kommit över det helt. Det är fortfarande tufft, men det har gjort mig starkare.
Det är den sorgen som gör att han vill vara öppen och glad.
– Att bära det inom sig bryter bara ner dig.
Varje vecka har han kontakt med sina tre storasystrar hemma i USA.
Han kallar sig Gee och har blivit medveten om att det är ett smeknamn som förpliktar i Norrköping. För Dolphinsfansen förblir alltid Gee Gervin ett aktat namn.
– Jag känner till det. Jag vet att pappan ”Iceman” spelade i NBA. Jag vill inte göra en kopia av ”Gee”, mitt mål är att bli den bästa versionen av ”Gee”. Att bli jämförd med honom är en ära, jag känner ingen press av det. Det är bara positivt.
Han har inget emot att stå i spotlight. Med sin spektakulära spelstil som pointguard har Blakes stora chanser att bli den stora publikfavoriten i Stadium Arena.
– Jag vill göra det med hjärtat och publiken kan ge så mycket energi till laget.
På fredag är det premiär i ligan, hemma mot Umeå.
– Jag vet inte så mycket. Coach (Adnan Chuk) säger att vi ska respektera alla lag.
Hur har det varit att anpassa sig till det svenska spelet?
– Inte så svårt. Det är basket. Några få nya saker. Jag har min roll och laget har sina regler att följa i spelet. Jag vill hela tiden bli bättre och lär mig av alla.