Där andra sporter och förbund senarelagt slutspelet, eller slutfört säsongen med tomma läktare i väntan på att få ett bättre grepp om epidemin, daddade inte basketen.
Säsongen är över. Pang. Smack. Tack och hej.
Så deppiga som Mikko Riipinen och Kevin Taylor Lundgren lät på torsdagskvällen har jag inte hört dom någon gång på hela säsongen.
"Mattan rycks under fötterna", menade Taylor Lundgren.
Det är lätt att förstå känslan.
Med slutspelet inom greppbart avstånd slits den roliga delen av året hastigt bort, och kvar står basket-Sverige med en snopen min och med en orättvis känsla i kroppen.
Överkörda. Överraskade.
"En av våra grundvärderingar är att vi är mer än basketspelare, vi är samhällsmedborgare och medmänniskor", löd en del förbundets förklaring som här levererades av ordföranden Mats Carlson.
Det är inte så att alla frågetecken rätas ut där. Tvärtom.
Där ishockeyn, handbollen och fotbollen hittat vägar att hålla liv i verksamheten tar basketen ett drastiskt beslut att packa ihop fram till 30 april.
Luleå och Borås, i egenskap av ligaettor, utses till svenska mästare men jag tycker mest synd om respektive klubb som kommer att få leva med en stämpel att de fick guldet och inte vann det.
Det här inget snyggt slut. I mina ögon bör säsongen 2019/2020 lämnas tom i historieböckerna. Jag tänker på Borås och Luleå där det måste forceras fram en glädje som inte är genuin. Jag tänker på månader av slit som sipprade ut i en tom marskväll.
Poff.
En icke slutspelad säsong är ingen säsong. Stryk den här helt och hållet.