In i hetluften lite av en slump och vi ska inte uppehålla oss vid resan så länge. Den är och förblir en stor bit av baskethistoria i den här stan men fyra SM-guld och två titlar i svenska cupen – samt tre utmärkelser som årets coach – senare står Dolphins och Mikko Riipinen där med en fortsatt gemensam väg mot framtiden.
I alla fall ett år till.
Ingen hade höjt på ögonbrynen om Riipinen hade tagit en annan väg nu. Gått på något av de tänkbara intressen som lär ha funnits från utlandet. Men mästarcoachen är uppenbarligen inte klar.
Det tackar Dolphins för.
Men knappast SBL-konkurrenterna.
Sedan han klev i den mörka coachkostymen för första gången och knöt den orangea slipsen (det är en ny varje säsong och alla hänger runt ett rör i coachrummet i Stadium Arena) vid halsen för sin första match som A-lagscoach har planen varit att göra Dolphins till stadens lag igen. Att bygga upp något starkt och långsiktigt och alla segrar och pokaler senare är både framgångarna och intresset runt klubben större än kanske någonsin.
Men det som jag tror driver Mikko Riipinen mer än något annat är det han fortfarande inte har tagit hela vägen.
Att få leda Dolphins ännu längre i Europa.
Att försöka ta sig in i ett gruppspel i Champions League utan att falla på målsnöret som för ett knappt år sedan. Att ta ytterligare steg i täten för svensk basket.
Utan den satsningen hade nog beslutet blivit ett annat för den svenska landslagscoachen (ja, han är med och leder ett landslag också).
För här hemma finns egentligen inte så mycket mer att bevisa – här handlar det mer om kärleken till staden och klubben och att skriva mer historia än han redan har gjort i Stadium Arena.
En vanlig vardagskväll under hösten var jag med och följde en ligamatch från insidan. Jag var med Dolphins i förberedelserna, i coachrummet och bakom kulisserna hela kvällen vilket mynnade ut i en annorlunda baskettext. Det som slog mig mest där och då var hur förberedd och noggrann Mikko Riipinen är i allt han gör.
Inget lämnas åt slumpen.
Inget är för litet för att fångas upp och utvecklas.
Det kan dock sägas om många men Riipinen har även den där förmågan att förmedla det och få sina lag och grupper med sig. Hans mästarlag har sett olika ut de här fyra åren både sett till spelartyper och personligheter men gemensamt för samtliga är att de stått där som bäst när det har avgjorts.
Det är knappast en slump.
Successivt har klubben såklart också kunnat utnyttja framgångarna på och utanför planen till att bygga på satsningen med starkare och bättre lag – och inte minst locka spelare med det som klubben står för mer än bara på basketplanen. Det kommer inte bli ett undantag nu.
Sett ur klubbens perspektiv har det varit ett par viktiga dagar med några besked som gör satsningen framåt tydlig. Lagkaptenen Tim Schüberg stannar, talangen Sebastian Forsling är första nyförvärvet, det blir Champions League – och så Riipinens besked.
Det någon gång oundvikliga avskedet skjuts därmed upp åtminstone ett år till.
För förr eller senare kommer såklart Mikko Riipinen att ta chansen på en högre nivå – och den dagen är jag inte avundsjuk på den som ska försöka ersätta. Det arbetet kanske vore bra för klubben att börja fundera på redan nu, förbereda sig och ha en plan för den dagen Riipinen inte längre ska coacha laget.
Det kommer inte att bli lätt.