Så stod de där igen. Med en titel, med en buckla, med ett nytt guldfirande. Den här gången för svenska cupen. De har blivit klubben som är framgångsgaranti i en stad som identifierar sig så mycket med sin sport.
Idrotten byggde mycket av en stads identitet.
Dolphins gör den just nu guldglimrande.
2021 tog Dolphins SM-guldet som satte fart på en vinnarkultur, en titelrad, som är relativt unik. Nästan oavsett vilken sport och vilket land vi tänker så är det inte så ofta en och samma klubb lägger beslag på sju titlar i rad.
Fyra SM-guld.
Tre cupvinster.
Sedan den där första guldkvällen, på det som skulle förvandlas till en epok och era, har Dolphins inte missat en enda titel på svensk mark. Laget har vunnit allt de har ställt upp i. Historiskt slår nästan inget det i den här staden, vilket sätter rätt mycket perspektiv på det som klubben har byggt de senaste åren.
Det spelar ingen roll att man i takt med framgångarna har kunnat bygga en trupp och ett lag som på papperet ska vara ett av de bästa, det spelar ingen roll att man gick in i det här cupspelet också som ganska stor favorit, det är svårt ändå att vinna och vinna och vinna.
Till slut kommer det en "plump".
Den gången var dock inte nu. Heller.
Dolphins grundlade det här redan i den första matchen där man fick med sig 21 poängs försprång hem från Luleå. Man kan såklart aldrig ta ut saker helt i förskott, men det var så nära avgjort man kan komma redan före uppkast den här kvällen.
Och det blev heller ingen direkt kamp.
Även om Luleås nio spelare stora lag på plats möjligen fick en och annan att börja fundera när man seglade iväg till 8–0 första minuterna och tvingade Johs Andersen till en tidig timeout. Dolphins kom tillbaka utan att egentligen göra någon av sina bättre matcher – och ledde halvvägs med två poäng (23 totalt).
Resten var defilering – trots att man inte på långa vägar gjorde någon perfekt match – mot ett nytt firande i Stadium Arena.
Det största testet på länge kommer dock kanske i vår när Dolphins ska ta sig an ett slutspel utan Mikko Riipinen vid rodret. Det blir också ett test om den tränarstab som är nu kommer vara rätt för framtiden. Klubben gjorde helt rätt som hade is i magen när Riipinen lämnade för Tyskland. Man gick för att flytta upp Johs Andersen och Paulius Dambrauskas tillsammans med damernas coach Kevin Taylor Lundgren, som hjälper till även på herrsidan. Att inte gå för ett nytt namn utifrån, som hade klivit in med sina idéer och rört till något som redan var satt och fungerande, var helt rätt tänkt.
Johs Andersens team tar det här bäst vidare under våren.
Vad som blir rätt på lång sikt är en annan fråga som är svårare att besvara här och nu. Men med det beslutet köper sig klubben tiden fram till sommaren att bestämma om det. Visar den nuvarande staben att de klarar våren bra finns det förmodligen ingen anledning att byta då heller.
Skulle man vilja göra det finns det fler alternativ och möjligheter där och då än det hade gjort nu.
På kort sikt kunde inget stoppa laget från att säkra ytterligare en titel och så småningom skicka upp en ny guld-vimpel i taket ovanför restaurangen på långsidan i Stadium Arena.
Det börjar bli välfyllt där nu för en klubb som fortsätter att vinna och vinna.