Viktor Kokman: "Som att jag är från ghettot"

Viktor Kokman har bara ljusa minnen från barndomen i Klockaretorpet. "För vissa är det som att jag är från ghettot", säger han.

Hunden Sören hängde med på en promenad i välbekanta kvarter för Viktor Kokmans del.

Hunden Sören hängde med på en promenad i välbekanta kvarter för Viktor Kokmans del.

Foto: Kenny Wiis

Sport2020-04-05 07:00

Norrköping är en stad med många ansikten, historier och inte minst stadsdelar av alla dess slag. I en reportageserie tänker Sporten skildra Norrköping som stad ur en idrottsprofils perspektiv.

Först ut: Viktor Kokman, målvakt i Vita Hästen och uppvuxen i Klockaretorpet.

– Allt känns så mycket mindre när jag är här nu. När jag var barn kändes enbart min gata hur stor som helst, säger Viktor Kokman när vi möts upp utanför Tamburinens skola där han gick och kliver in på Hjalmar Lundgrens gata där han bodde som liten.

Barndomsminnena ploppar upp direkt hos Kokman. Viktor berättar om var han och hans kompisar spelade landhockey mot två år äldre barn, "dunken" och var tanten bodde som inte riktigt gillade att de sparkade boll utanför hennes uteplats. Vita Hästen-målvakten noterar också att stuprännan som tog en hel del stryk när han sköt otaliga puckar på den under barndomen, nu är utbytt till en ny med annan färg.

Han blir varm i kroppen i det varma vårvädret som lyser upp hela Klockaretorpet, som är det sydvästra hörnet av Norrköping. Klockaretorpet är en stor stadsdel där majoriteten av bostäderna är radhus, både hyres- och bostadsrätter. Ett fåtal lägenhetshus finns också.

– Det mesta är sig likt kring där jag bodde. Det är alltid kul att komma tillbaka hit. Mina föräldrar bor fortfarande kvar, men i en annan del av "Klocket", säger Viktor Kokman samtidigt som han klappar hunden Sören som är med på intervjun.

Viktor Kokman bodde i "Klocket" från att han var fyra år till att han började gymnasiet i Nässjö som sedermera blev en flytt till Jönköping och spel med HV71 och en skjuts framåt i hockeykarriären.

Hur var det att växa upp i Klockaretorpet?

– Det var jättebra. Vi var många i min egen ålder väldigt nära där jag bodde. Jag gjorde nåt hela tiden. Vi sa inga tider, men vi samlades utomhus varje dag och så dök alla upp, en efter en. Vi gjorde allt möjligt. Jag har bara positiva minnen från min barndom. Det är nära till skolan, skogen, fotbollsplan och alla såna grejer. Jag kunde inte önska mig något mer.

Tamburinens skola var det ja. Där tillbringade Viktor Kokman sina skolår från årskurs ett till fem (från sexan och upp till nian gick han på Prolympia för att kunna satsa mer på hockeyn).

Kokman kommer ihåg att mängder av kompisar och klasskamrater spelade fotboll. Men att han var ensam om att hålla på med hockey. Allt började med en informationslapp om Björnligan i skolan – och intresset mattades inte direkt av just två personer som jobbade på Kokmans skola: de före detta Vita Hästen-målvakterna Conny Gyllander och Alexander Berg..

– Helt otroligt egentligen. Världen är rätt liten på det sättet. När A-lagets målvakt jobbade på skolan blev han ju en förebild. Jag försökte snacka med honom, säger Viktor Kokman och ler brett när han konstaterar att han själv just har avslutat sitt tredje år i Vita Hästens A-trupp.

27-årige Viktor Kokman hade ishockey som självklart förstaval redan från de första skären i Stallet. Han spelade dock fotboll med numera nedlagda IK Klockaretorpet – som spelade på det numera förfallna Klockets IP – och hade stor glädje av det.

– Vi var bara killar som bodde här och vi hade inte det bästa laget. Det fanns bara vårt lag i föreningen, plus ett herr- och damlag. När vi kom upp i sjuan, åttan, så sökte sig många spelare till bättre lag som IFK, Sleipner och Sylvia. Då lessnade jag lite och var den enda kvar och började spela i en hopslagning av Västra Husby och Östra Ryd. Vi blev jäkligt bra och kunde utmana IFK:s 93:or. Bara en sån sak som att jag har spelat mot Ken Sema – det är rätt mäktigt, säger Kokman och fortsätter:

– Jag spelade fotboll enbart för att det var roligt och vi hade en rolig tid. Jag minns att vi fick till en riktigt fin sjumannaplan bredvid elvamannaplanen på Klockets IP. En kille från mitt lag, Martin Milotic, nådde division 2 med Assyriska och det är ju bra.

Låt oss vara ärliga. Klockaretorpets rykte är inte fläckfritt. Du får inte samma reaktion av gemene man om du säger att du bor i Klockaretorpet nuförtiden, som om du skulle säga Kneippen eller Smedby.

Viktor Kokman har upplevt det där fenomenet ett flertal gånger.

– Det känns lite som den där filmen, Straight Outta Compton, om man säger att man är från Klockaretorpet. Jäklar, den här killen har skinn på näsan, det är som att man är uppväxt i ghettot när man pratar med vissa, säger Viktor Kokman.

– Den bilden har absolut inte jag. Jag är ju rätt snäll (skratt). Nu hade jag inte samma koll på allt runt omkring när jag var barn, men jag tror inte att jag såg en enda polisbil. Visst, det var lite stökigt med bilbränder och sånt för några år sedan, men annars är det lugnt. Jag tror att det är svårt att städa bort ett rykte om man väl får ett. Lite förståelse kan jag ha för ryktet med tanke på det som var här.

Vi tar en paus i vår promenad och slår oss ner i Klockaretorpet centrum. Det är ett centrum med en hel del verksamhet, men det är också ett centrum som sticker ut. När Viktor Kokman knallade runt här som tioåring fanns där en affär, pizzeria och kiosk – som är borta nu.

Kokman erinrar sig ännu en sak när han låter blicken svepa runt centrum.

– Vi hade gemensam fritidsgård för båda skolorna här. Där lärde man känna folk från Klockaretorpsskolan. Men fasen när man var liten, man ville inte umgås med barnen från den andra skolan, de kollade man lite snett på. Det var lite derby liksom. Men det där var ett bra samlingsställe där vi spelade pingis och såna grejer, säger han.

Var du målvakt redan som liten knatte när ni lirade landhockey på Hjalmar Lundgrens gata?

– Ja, jag ville alltid stå i mål. Jag blev ju rätt härdad när vi mötte de två år äldre barnen. Jag körde benskydd upp till knäna och nån plockhandske. Hade jag ingen plock, så fick det bli en keps i stället. Hjälm hade jag också, men inget annat. Det var innebandybollar fyllda med plast, och ibland när vi fick feeling på vintern då det var isgata, så körde vi med puck. Där har jag fått lite skott på armar och bröst som gjorde riktigt ont. Jag fick bita i, svarar Viktor Kokman som så gott som alltid tog cykeln till hockeyträningarna med Vita Hästen och cyklade vägen som går förbi Norrköpings ryttarförening längs E4:an.

Kan du tänka dig att flytta tillbaka till Klockaretorpet i framtiden?

– Hockeylivet är svårt. Man rör mycket på sig och har ofta ettårskontrakt. Sedan har jag en tjej från Dalarna. Att slå sig ner känns långt borta, men jag kan absolut rekommendera folk att flytta hit. Det är ett jättebra ställe för barnfamiljer.

Klockaretorpet

Boende: 5 620 (2011 var siffran 4 980).

Andel födda i Sverige: 73,7 procent.

Andel födda i annat land: 25,2 procent (1 procent födda i Norden).

Andel bland åldrarna 20–64 som förvärvsarbetar: 72,6 procent.

Vanligaste åldern: 35–54 år (26 procent), följt av 6–15 år (17,4 procent).

Antal arbetstillfallen inom området år 2017: 1 620.

Medelinkomst per år, snittet för kvinnor och män 20–64 år: 277 400. I Norrköping är snittet 301 200.

All statistik kommer från Norrköping kommuns hemsida och är från 2018.

Karta: Norrköping
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!