LÄS MER: "Sylvegårds SMS efter smällen"
Det är nu trötta tandlösa spöken från allt för långa grundserier dyker upp och hittar formen. Det är nu vi ska se vad egentligen riktig ishockey är.
Jag gillar det, plötsligt är det nerv fart och underhållning.
Man nyper sig lite i armen och undrar om inte Svenska Ishockeyförbundet har devalverat sin sport och tappat helhetssynen inför alla sjuka slutspelsupplägg från division 3 till SHL.
Det borde vara så här hela säsongen.
Med ett enda undantag.
Tacklingarna – som är blivit rena överfallen.
Tydligen helt okey i ett slutspel.
Egentligen är hjärnskakning ett allt för lindrigt uttryck.
Hjärnskador är mer korrekt.
Det är vad det handlar om.
Boxningen är så gott som död som sport i Sverige efter att proffsen Frida Wallberg och Erik Skoglunds hjärnblödningar.
Hjärnskakning är den lindrigaste terminologin man använder när det egentligen är hjärnskada, då symptomen är kortvarig och det inte går att hitta något avvikande vid röntgenundersökningarna.
Jag har ett antal gånger den här säsongen gått i spelarkorridorer och hört hur det talas tyst om så kallade "överkroppsskador". Två dagar senare har spelaren varit ute på isen för att ganska fort åka på en ny smäll.
Det är då varningsklockorna ska ringa.
På Boston University har doktor Ann McKee och hennes kollegor dissekerat hjärnor från för tidigt avlidna NFL- och NHL-spelare. Av 110 hjärnor hade 99 procent av spelarna kronisk hjärnskada, eller så kallad CTE (chronic traumatic encephalopathy).
Det innebär inte att alla spelare har det, men det är ändå en fingervisning om problemen med en idrott där det ständigt ska tacklas mer, hårdare i ett tempo allt färre behärskar.
Depressioner, självmord, demens eller tablettmissbruk är överrepresenterat efter idrottskarriären hos de som drabbats.
Känslan blir därför pinsam när LHC:s glestandade Emil Sylvegård hyllades som en hjälte efter att han tacklat Lawrence Pilut.
En form av ishockeyns hederskultur.
Jag förstår att Emil skruvade på sig. Fåordig, försiktig när Cmore intervjuade honom i en periodpaus, han väntade på repliken.
Tacklingen ansågs regelrätt, jag har svårt att bedöma det ur ett regelperspektiv. I mitt tycke kom den för sent, för hårt, pucken passerad nästan blålinjen när han delade ut den några meter från rundeln. Det hade verkan, han satte HV:s bäste back ur spel. Innan hade han skvätt is och provocerat så det blev slagsmål. Vad gjorde han i matchen, som hockeyspelare?
Något som motsvarar hans hjälteroll från oss i media?
Sylvegård skickade ju ett mess efteråt till Pilut.
Det är ju för gulligt.
Luleås Daniel Sondell huvudtacklade Brynäs Johan Alcén i den andra åttondelsfinalen i SHL. Lägg till att samma kväll slogs SSK:s Marcus Bohman så hårt att han fick hjärnskakning i den allsvenska slutspelsserien.
Tre hjärnskador, förlåt hjärnskakningar, förutom två stora slagsmål.
I vilken annan idrott hade det accepterats?