Tama lejon i premiären
De är bevisligen inga premiärlejon, LHC-arna. Förra gången förstörde de regerande svenska mästarna Brynäs premiärfesten i Stångebrohallen med en 3-0-seger och i går var det AIK:s tur - och det är garanterat inget mästarlag trots 4-1-segern.
Det var möjligen det som var det mest oroande med tisdagskvällens match, sett ur LHC-ögon.
Är det någon match LHC måste vinna så är det mot en ihålig och blek AIK-upplaga men då duger inte det uppträdande LHC presterade i går om vi undantar en hygglig första period.
Resten är bäst att dra ett rejält tjockt svart streck över så snabbt som möjligt, glömma bort och i stället titta framåt.
De två avslutande perioderna var det nämligen ingen elitseriestämpel på, snarare allsvensk klass. Passningsspelet var under all kritik, skyttet ska vi inte prata om ? LHC-spelarna måste ha haft deg i handlederna så illa som de sköt.
Och kreativiteten? Jo, den hamnade nära nollpunkten.
Nej, det här var en premiär LHC slarvade bort genom att inte avgöra i den första perioden när chansen fanns och allt kan inte tillskrivas AIK:s finske målvakt, Niklas Bäckström, som var rinkens bästa spelare.
Linköpingslaget skaffade sig då ett stabilt grepp om matchen och när hemmabacken Barry Richter satte 1-0 efter 8.46 i första perioden så trodde jag att premiärnerverna hos hemmaspelarna skulle släppa. Att målet skulle ge laget den lilla knuff i ryggen, en liten adrenalinkick som skulle föra LHC mot en säker trepoängare. Det hade varit gott att ha i bagaget inför de 49 omgångar som återstår av säsongens elitserie.
Men icke, nu blir det att börja om, tragla på och hoppas att det snart vänder så att klubben inte hamnar i samma bistra läge som under förra elitseriesejouren då LHC föll på löpande band och där ben och huvuden blev allt tyngre i takt med att förlustraden växte.
Nu ska åtminstone inte jag hamna i fällan och döma ut LHC efter första matchen, det är för tidigt, det fordras runt tio omgångar för att ge en mera träffsäker prognos och därför väntar vi.
Det finns ändå en del tecken som tyder på att Linköpingsborna kan se fram mot en roligare elitserie än förra och att de slipper uppleva att se sina ?hjältar? bli svenska mästare i antalet förluster.
Dagens LHC är fysiskt starkare än förra upplagan, hemmaspelarna var överlägsna AIK-arna i den kampen och utslaget på 50 omgångar ger det poäng, i synnerhet när det är tre matcher i veckan.
Vi måste komma ihåg att LHC var med i matchen med 1.10 kvar då en av AIK:s fem finländare, Jyrki Louhi, satte 3?1-pucken i tom kasse. Att det sedan blev 4-1, även det i öppen LHC-kasse, av bara farten ska vi inte fästa oss vid eftersom matchen redan var körd.
Det mest bekymmersamma för LHC-tränarna Mats Weiderstål och Torgny Bendelin torde vara spelet i numerärt överläge där LHC vårdslöst uttryckt inte hade ett enda skott på mål utöver målet - dessvärre inte heller en enda passning eller kombination värd namnet.
De såg mera ut som ett gäng smågrabbar från Björnligan intagit isen där alla jagade pucken än de välbetalda yrkesmän som de trots allt är.
Pinsamt är ordet.
I dagens elitishockey är power play viktigt, ett gyllene tillfälle att skaffa övertag och få i väg skott som kan ge mål. Många matcher, framför allt de jämna, avgörs ofta när ett lag har en spelare mer på isen.
Av den anledningen har jag svårt att förstå att LHC-tränarna Bendelin/Weiderstål avstod från möjligheten att toppa laget, skicka in en uppställning där det finns både skottkraft och passningsskicklighet.
De envisades med att köra runt på fyra femmor i princip i 60 minuter. Själv satt jag och längtade efter Ulf Söderström, den smarte och pucksäkre centern som numera är i Färjestad. ?Uffe? underhöll i många år publiken i Stångebrohallen. LHC har ingen Ulf Söderström, jag såg ingen i går i alla fall men med den spelartypen i laget hade AIK blivit en munsbit för LHC.
Så jobbar vi med nyheter