Sylvia stans bästa lag
Segrarna radas upp på löpande band och i gårdagens östgötaderby mot Motala AIF vann Sylvia lätt med 5-1 (3?0) på Bollspelaren.
Nu finns en allsvensk kvalplats inom räckhåll, Sylvia ligger bara tre poäng bakom trean Landskrona närmast ovanför och det skulle inte förvåna mig om Sylvia är där när det är dags att summera serien om tio omgångar. Kvalitéerna finns, det har vi sett under en längre tid.
Att Sylvia skulle tillhöra superettans tabelltopp trodde många före seriestarten men inledningen var skral, poängen uteblev, skadorna avlöste varandra och ett tag låg Sylvia fast i botten.
Tränaren Stefan Hellberg ändrade spelsystem, bytte tillbaka till trygga 4?4?2 och nyförvärven Niclas Fredriksson, Simon Dogan, Johan Larsson och Pelle Andersson ? alla fyra kom från en dyster tillvaro som bänknötare eller reservlagsspelare i allsvensk miljö, började återfå spelglädjenoch tron på sin förmåga.
Det blev vändningen för Sylvia.
Pelle Andersson (i IFK Norrköping i fjol) och Niclas Fredrikssson (i Gais) kompletterar varandra perfekt i anfallet, de är superettans giftigaste duo. Pelles snabbhet och skott parat med Niclas bollmottagning, spelsinne och list har skrämt slag på de andra lagens försvar.
I går sköt de Maif i sank på Bollspelaren.
Inför Motalamatchen hade duon gjort 28 mål tillsammans - den skörden ökades på med fyra när de gjorde två var till. Det femte Sylviamålet bokfördes visserligen på Chay Hews men det var Pelles smörpassning som låg bakom.
Det är frestande att dra till med att Sylvia är Norrköpings bästa fotbollslag för tillfället, att Sylvia är bättre än allsvenska IFK Norrköping även om lagen spelar i olika serier.
Det kan vara så.
Det är förmodligen så.
Jag hävdar bestämt, och riskerar att reta upp en och annan IFK-supporter, att Sylvia slår IFK Norrköping om lagen möttes i en tävlingsmatch i dag.
IFK saknar vapen eller motdrag mot Niclas Fredriksson och Pelle Andersson. Det finns speed och keativitet på mittfältet och längst bak smäller man på med stort hjärta.
Sylvia har åtta segrar på de nio senaste matcherna i superettan. Laget är formstarkt, spelar med ett underbart självförtroende - och bollarna studsar nästan i varje situation rätt - även när passningarna varit misslyckade.
IFK:s trend är negativ, en seger följs alltid av en förlust och IFK har inte vunnit två allsvenska matcher i rad den här säsongen.
Det är ofta ängsligt, från Eddie Gustafsson längst bak till de som sitter på bänken.
Det talar till Sylvias fördel.
Därför är det av största vikt att IFK kravlar sig över kvalstrecket av egen kraft innan 26:e omgången och till varje pris undviker ett kvalspel mot lag som Sylvia.
Däremot påstår jag inte att Sylvia skulle klara sig bättre i allsvenskan än IFK.
Det gör det inte.
Absolut inte.
Truppen är tunnare, motståndet i allsvenskan ett annat. Ett knippe förluster sätter sig lätt i huvudet och sprider sig ner till benen och det blir krampaktigt.
Det är stor skillnad på tempo i de olika serierna och så öppet och med så bristfälliga markeringar som det är i superettans försvar är det aldrig på en allsvensk arena ? även vi har sett svängdörrar i vissa allsvenska matcher, bland annat på Eyravallen i Örebro senast.
Att Pelle Andersson, Niclas Fredriksson och så nu Mathias Gravem (misslyckad målskytt i IFK) öser in mål för Gais i superettan, fem mål på två matcher, är tecken på att det är en annan nivå i allsvenskan än i superettan. Här får de extratid, de hinner båda skjuta och ta egen retur utan att någon motståndare hinner fram.
Men, som sagt, i enstaka kvalmatcher är ett lag som Sylvia livsfarligt för vilket allsvenskt lag som helst.
Däremot var Motala AIF riktigt dåligt, Patrik Andersson hade en tung kväll. Han fick i ärlighetens namn inte mycket till bollar att jobba med och att jaga har som bekant aldrig varit "Pattes" starka sida.
Så jobbar vi med nyheter