Kort paus och svalka i vattnet vid Grensholmsbadet för de fyrbenta.
Att sitta på Atlas är lättstyrt och följsamt. Islandshästarna ute på Gibraltar är förlåtande mot unga nybörjare och medelålders debutanter.
Med lite hybris känner jag mig som i en isländsk western. Bara jag är redo med tyglarna när Atlas knycker till, för en tugga färskt gräs. Något han älskar.
– De ska släppas på sommarbete nästa vecka. Tills dess gäller det att vara beredd, säger Therese Windisch som har täten i vår kolonn på fem hästar.
Hästen med yviga manen är som en fyrhjuling i terrängen med sin tölt. När jag har börjat fatta galoppen, sitter rätt i sadeln, går färden både snabbare och mjukare.
Gibraltar är inte bara en halvö vid Medelhavets mynning utan också en udde på norra sidan Roxen, utanför Vånga. Där har Therese Windisch haft turridning på islandshäst sedan 26 år tillbaka.
Tvåtimmarsturen som vi har valt går genom Grensholms slott och marker, med anor från 1600-talet. Vackert i miljöer som hämtat från en film. Hundratals dovhjortar betraktar vår framfart på avstånd. Ekbackar, vitsippor och urskog med mossbeklädda stenar. Hästarna kyler ned sig i Roxen innan vi vänder tillbaka.
Efter turen släpps Atlas, Hildir, Kappi och Litur ut i hagen för vila och foder.
Av gårdens 34 hästar, 11 inhyrda, har inte alla avancerat till att bli turhästar. Det är en konst att mejsla fram rätt individer.
– Det är svårt, riktigt svårt. Nu har jag 13 bra turhästar, men de börjar alla bli gamla. Jag köper in hästar med förhoppning om att det ska bli bra. Jag har jättehöga krav på att det ska vara välutbildade och trygga hästar med lätt för tölt. Jag har tre till salu nu, en som jag har köpt in från Island passar inte som turhäst. De ska vara som Atlas. Trygga och stabila. Men de växer inte på träd, säger Therese Windisch.
Therese Windisch har över 30 islandshästar på gården, men inte alla har den kvalitéer som krävs för turridning. "Det är svårt, riktigt svårt. Nu har jag 13 bra turhästar, men de börjar alla bli gamla", säger Therese.
Då hon startade verksamheten i slutet av 1990-talet annonserade hon mycket. I dag är verksamheten etablerad och ofta är helgerna fullbokade, vill man ha lediga tider är vardagar ett säkrare kort.
– Det har varit kanonbra under pandemin. Folk har varit hemma och de har haft en vilja att komma ut och komma hit, för att rida. Jag arrangerade ridläger förut, alla somrar när folk varit iväg och rest, vilket gjorde att verksamheten gått runt. Nu har jag lagt ned det och bara kört turer. Det har fungerat jättebra och jag hoppas att det fortsätter så.