Men Divine Blessing orkade. För vem skulle annars ha tagit hand om hennes minderåriga barn, nu när maken lämnat dem för att göra karriär i den kongolesiska militären?
Divines liv är som en ond dröm med så många fruktansvärda detaljer att det är svårt att ta in. Hur är det möjligt att överleva den fysiska och psykiska tortyr som den här 44-åriga 7-barnsmamman har utsatts för?
Andra världskriget, Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Rwanda, Kongo, Jemen, Irak, Syrien . . . Så länge krig har funnits har våldtäkt använts som ett tyst, billigt och ohyggligt effektivt vapen.
Det handlar inte om sex utan om makt. Att förödmjuka, förnedra och tvinga till underkastelse. Forskning visar att sexuella övergrepp ökar i krig och väpnade konflikter. Systematiska våldtäkter används som en strategi för att demoralisera och demonisera fienden och för att destabilisera etniska grupper.
– Jag var fem år när jag våldtogs första gången. Min pappa har alltid varit en hjälpsam man och han adopterade många fattiga och föräldralösa barn, för att ge dem en dräglig tillvaro.
– En av dessa pojkar våldtog mig. Det gjorde mycket ont, jag skrek och det var blod överallt. Förövaren sa "hon kanske föll". På en klinik sydde de i mitt underliv. Det var första gången, men det skulle komma att bli många fler.
När konflikterna började 1996 bodde Divine i byn Bukavu i nordöstra Kongo-Kinshasa. Som 17-åring hade hon gift sig med en tio år äldre man med fin utbildning, en man som mormor rekommenderade. När hon var 17 fick hon också sitt första barn.
Divine blev god vän med sin granne, en rwandisk tutsier. Han blev som en bror och när han gifte sig var Divine brudtärna.
När så militären beordrade att samtliga rwandier skulle drivas ut ur Kongo blev grannen ett hett villebråd i byn. Han, hans fru, hans mamma och hans nyfödda barn skulle dödas. Av vem, militären eller grannarna, spelade ingen roll.
– En anarkistisk mobb bildades i byn som skanderade "han ska dö", han ska dö!" Allt var kaos och upploppen avlöste varandra.
– Tutsier är längre än kongoleser, mer lika somalier, så han märkte ut sig och var lätt att upptäcka. Jag gjorde vad jag kunde för att skydda hans familj, men till slut blev läget akut och då hjälpte jag dem att springande ta sig till de vita FN-bilarna. Vi sprang och sprang och sprang.
– I barnets blöja hade jag stuckit ned 100 dollar som jag hittat på deras golv.
Andra Kongokriget 1998– 2003 betraktas som en av de blodigaste konflikterna i världen sedan andra världskriget. Nio stater deltog och bortåt 4 miljoner människor dog. Civilbefolkningen utsattes för ohyggliga övergrepp. Machetemord, tortyr, våldtäkter och lemlästning.
Kvinnorna som våldtogs blev dubbelt bestraffade och försköts ur byarna och gemenskapen, även av sin familjer. Och det var det som nu drabbade Divine.
– Militären kom och letade igenom huset utan att finna grannen. De förstod att jag hjälpt honom. Det var cirka 20 män, civilklädda. Barnen satt och tryckte i ett litet rum. De tvingades höra hur männen nu började våldta mig. En efter en . . .
– Jag svimmade, vaknade, badade i blod, svimmade igen, barnen skrek på andra sidan. Jag vet inte hur länge det pågick. En natt?
Efteråt var hela hennes trygghet försvunnen. Tidigare vänner vände henne ryggen. Hon var en svikare mot sina landsmän och efter våldtäkterna ett slags icke-kvinna. Förbrukad, utan värde och allmängods. Våldtäkterna fortsatte. Hon insåg att hon var tvungen att ta barnen och ge sig av.
Både Divine och flera av barnen har i omgångar varit traumatiserade, som 23-årige Dickens som är med när vi intervjuar Divine.
Han har minnesbilder som etsat sig fast och han ser ömt, så ömt, på sin mamma när hon återigen berättar om allt. Just nu gör han en dokumentärfilm om hennes liv.
Men också 25-årige Durckheim, som pluggar medicin i Litauen. Det han tvingades uppleva som 12-åring är det som är svårast för Divine att berätta om.
Hon och barnen flackade omkring. De sov på gatan och barnen åt av sopor. Divine tiggde människor om hjälp. Till slut begav hon sig till ett militärkontor, presenterade sig och förklarade att hennes man var hög militär i huvudstaden.
– Jag och barnen fick sova på deras veranda, men under natten kom militärerna ut dit och våldtog mig. De var minst fyra stycken. Efter en tid upptäckte jag att jag var gravid.
Sargad i kropp och själv hamnade Divine och barnen på ett militärsjukhus. Senare flögs hon till huvudstaden där hennes man fick panik över Divines tillstånd och beordrade husarrest, skammen var för stor.
– De sa att de skulle ta prover och undersöka mig. Vi var alla undernärda och barnen hade olika sjukdomar. Jag fick "dropp", men i själva verket sövdes jag ned. När jag vaknade fick jag en chock.
– Vårdpersonalen förklarade att de hade upptäckt att barnet i min mage, nu runt fyra månader, var dött och att de därför tagit bort det. En lögn. Jag vet att barnet levde!
Divine vågade inte stanna i hemlandet. Hon påbörjade nu en lång resa, kantad av svält och andra umbäranden. Hon var på väg, men visste inte vart. Tårarna föll och föll. Hon kunde inte sova. Hon och barnen tog sig genom Tanzania och Zambia för att s småningom hamna på ett flyktingläger i Namibia. Ett läger som istället för att erbjuda trygghet visade sig vara helvetet på jorden.
Matransonen var minimal och bönorna så hårda att de måste koka länge för att gå att äta. Men vad startar man en eld med mitt ute i öknen. Många stal kors där döda begravts för att använd som ved, men det ville inte Divine.
En och samma fråga malde i Divines huvud: Hur ska jag få mina barn att överleva?
Barnen var totalt utmärglade och en dag beslutade hon sig för att vandra till ett litet skogsparti och samla ved. Hon svepte fyraåringen om livet på sig själv och 12-årige Durckheim följde med som skydd. Lägret var ju omringat av kriminella.
Snart dök tre män upp och började våldföra sig på henne. Slet sönder hennes kläder och slog henne om och om igen över ansiktet. 12–åringen skrek åt dem att sluta. "Ni får inte döda min mamma!"
– Då tog en man med en skorpion tatuerad på armen honom till ett träd, böjde bak hans armar tills han skrek och band fast honom hårt. Sedan började de slå honom i ansiktet. Det var blod överallt.
Divine tystnar. Hennes kinder är våta av tårar. Många år har gott, men såren börjar lätt blöda igen. De tillfällen när barnen både tvingades vara med när hon våldtogs, och själva misshandlades, gör så ont att återkalla.
– En av männen slet fram en kniv. Nu är det över, tänkte jag. Sedan svimmade jag. När jag vaknade fanns poliser och ambulanser runt mig.
Några poliskvinnor och socialarbetare tog hand om Divine och hennes barn och de fördes till ett sjukhus.
– Vi ska hjälpa er, upprepade de. Det är för sent, svarade jag. Ni kommer för sent. Se på oss! Nu vill jag bara dö.
FN fanns på plats och snart bestämdes att Divine och barnen skulle få komma till Sverige som kvotflyktingar.
"Ni ska få åka till Sverige. Det är ett bra land, men väldigt kallt".
Divine glömmer aldrig orden och hur hon tänkte "Kyla. Hur skulle kyla kunna vara ett problem?"
– Jag hade under min uppväxt mött många svenska missionärer och tyckte mycket om dem. När jag kom hit trodde jag att alla svenskar var missionärer och pastorer, ler hon.
Kongokriget tog formellt slut 2003, men kampen om vem som ska kontrollera landets väldiga naturresurser har fortsatt och lett till nya våldsamheter framför allt i landets östra delar, som Divine kommer ifrån.
Här finns 80 procent av världens coltantillgångar som används i mängder av teknisk apparatur, som mobiler.
Gruvindustrins företag låter rebeller vakta gruvorna och använder våldtäkt för att skrämma bort människor från området, så att de kan ta herraväldet över tillgångarna.
– Det har sagts att "varje gång en mobil ringer borde man höra en kvinna skrika". Så nära sammankopplat är det sexuella våldet med konfliktrelaterade mineraler i Kongo, säger Jill Trenholm, forskare inom internationell barna- och mödrahälsovård i Uppsala.
Divines tacksamhet mot Sverige känner inga gränser.
– I Afrika blev jag utstött efter våldtäkterna, här har jag blivit omhändertagen, återfått min värdighet och mitt människovärde. Jag älskar Skäggetorp där jag bor, och alla mina grannar från jordens alla hörn. Här är jag trygg.
Gudstron och Linköpings pingstförsamling har betytt mycket i läkningsprocessen. I Cupolen ansvarar hon varje söndag för internationella möten, i pingstkyrkans regi.
– Gud räddade mig. Mörker täckte min själ men jag har förlåtit förövarna. Nu vill jag inge hopp hos andra som lider och hjälpa, i hela mitt liv. I dag ser jag mig som en hjälte.
Fredspristagaren Denis Mukwege som kommer till Linköping på måndag är också från Bukavu och en god vän sedan många år.
– Det var han som inspirerade mig att börja prata om det som hänt, för att gjuta mod i andra drabbade kvinnor. Jag återvänder då och då till Kongo och Namibia för att hjälpa både kvinnor och gatubarn. Jag älskar människor!
Divine har sju barn, två flickor och fem pojkar, mellan 8 och 27 år. De äldsta har minnesbilder från det fasansfulla, och har fått hjälp att bearbeta dem.
– Jag är så stolt över dem. De studerar och gör sitt bästa, de hjälper och stöttar mig.
Även Divines dåvarande man och pappa till de sju barnen kom till Sverige, men i dag är de skilda.
– Han försökte få mig att sluta prata om det som har hänt, han tyckte det var dumt och onödigt. Men jag kommer aldrig att sluta prata om det. Aldrig.