Kafé Gärna på Ängvägen är efterlängtat av demenssjuka och deras anhöriga. Umgänget och stödet fyller viktiga funktioner.

– Äntligen har vi en plats där andra i samma situation kan träffas och prata regelbundet. Det betyder så mycket för mig. Bara att få dricka kaffe i lugn och ro, koppla av och kunna tänka på sig själv ett par timmar då och då, säger Ulla, anhörig, vid kaffebordet.

Demenskafeét håller öppet ett par gånger i månaden. På Ringgården i Ringarum är det en fredag i slutet av månaden som gäller. Det erbjuds kaffe, bröd och ibland musikunderhållning i två timmar.

Artikelbild

| Kafé Gärna välkomnar brukare och deras anhöriga till träffarna.

Undersköterskan och Silvia-systern Iréne Karlsson är spindeln i nätet.

– Så mycket bra verksamhet för så lite pengar är svårt att hitta. Behovet är stort, vi uppmanar så många som möjligt med demenssjukdom att komma hit. Bara att få berätta för någon du aldrig träffat tidigare, vad du har haft för yrke öppnar för andra sociala diskussioner och håller hjärnan i bra skick. Styrkan för anhöriga är de snabbt inser att de inte är ensamma i en svår situation. Här finns det andra att prata med.

Irené Karlsson hämtar termosen med påtåren. Ulla ställer ner koppen och fortsätter att berätta hur livet hemma sakta kom att förändras.

– Ingen tog mig på allvar när jag berättade hur jag hade det. Inte ens barnen förstod hur Kurt förändrats. Kurt glömde saker, tog ut fel mat från kylskåpet och var aggressiv mot mig. När jag konfronterade honom vände han på det och svarade att det jag påstod hade han aldrig sagt.

Artikelbild

| En kopp kaffe i all enkelhet.

Ulla oroas närmast för de känsliga diskussionerna som rycker närmare; att flytta från huset där de bott i 40 år till en lägenhet.

– Nu ställer jag mig själv frågan om vi överhuvudtaget kan flytta! Skulle Kurt klara det med alla förändringar? Ja, det är svåra frågor att lösa.

Artikelbild

| Gott kaffebröd väntade besökarna.

Efter en timme stiger ljudnivån. Diskussionerna avlöser varandra. Två herrar minns om hur det var i Valdemarsvik förr i tiden. Att prata om sitt yrke är vanligt. Likaså affärer och stadsmiljön som ändrat form och karaktär. Ibland kanske samtalen mynnar ut i gemensamma bekanta.

Karin har tagit med sin storebror till eftermiddagsträffen. Hon upplever att han trivs i sällskapet. Han har även blivit mer social där han bor.

– Nu är de ett gäng som går och äter tillsammans. Min bror har blivit gladare. När han bodde själv i sin lägenhet var han så ensam.

Karin ger Kafé Gärna högt betyg. Att blanda demenssjuka och deras anhöriga är en fullträff. Hon upplever att mötena livar upp brodern.

– Jag önskar förstås att verksamheten växer. Iréne Karlsson är kanon och mycket lämpad för jobbet.

Fotnot: Ulla, Kurt och Karin är fingerade namn i artikeln för att skydda deras identitet.