Valdemarsviks tätort domineras av flera stora byggnader som stammar från den läderindustri som från slutet av 1800-talet etablerade sig här. I boken "Igenom ekluten", utgiven av Svensk industrikultur presenteras en kulturhistorisk inventering av garverierna i Sverige och där finns Valdemarsvik med.
Den här kulturhistoriska inventeringen har varit en långdragen historia: Den sattes igång redan 1987 av Riksantikvarieämbetet genom arkitekten Lars-Eric Olsson men blev då inte slutförd. Det var bara för några år sedan som inventeringen återupptäcktes och slutfördes av Bengt Norling och nu presenteras den alltså i bokform.
Redan på 1830-talet fanns flera smågarverier i Valdemarsvik. Det var dock inte förrän 1873 som Carl Johan Lundberg från Gärdserum förvärvade en fastighet (för 10 000 kronor) för att göra en större satsning. I boken beskrivs det hela med bilder och en noggrann inventering av byggnaderna som tillkom, deras funktion och när de byggdes.
1888 uppfördes en fabriksbyggnad och verksamheten tog fart. Efter att C J Lundberg avled 1897 tog sonen Karl över och 1905 hade "garveriet övergått från hantverk till industri" som det uttrycks i boken. Därefter expanderade företaget: 1910 hade man 80 anställda vilket fram till 1924 växt till cirka 325 personer. Vid denna tid var CJ Lundbergs Skandinaviens största tillverkare av ovanläder (till skor) och som mest var fabriken arbetsplats för åtminstone 600 personer och upptog ett helt kvarter.
Den stora byggnad som idag går under namnet "Sjöhuset" ritades av arkitekten Werner Northun och stod klar 1919, byggnaden innehöll kromgarveri och läderverkstad. "Funkishuset" däremot är av senare datum vilket också syns på stilen, det uppfördes 1942. Det är bara några av de byggnader som tillhörde företaget och som presenteras i boken.
Fabriken var alltså mycket viktig för orten i en tid av utveckling. Anders Bockgård, boende i kommunen, har författat ett antal böcker om bygdens historik och kan vittna om detta.
– Det går inte att överskatta betydelsen för Valdemarsvik, det var ju läderfabriken som elektrifierade orten, inte kommunen. Samma sak med järnvägen hit, det var Karl Lundberg som låg på för den, säger Anders Bockgård som tillägger att företaget även drev fram att Valdemarsvik blev egen kommun 1914.
– De köpte och ägde kåkarna även runt omkring fabriken. Det går alltid bra under krig så under första världskriget tjänade de mycket pengar, det är ju helt otroligt att de kunde bygga så mycket så snabbt.
Men på slutet av 1950-talet tilltog importen av skor vilket ledde till en nedgång för branschen och 1960 tog det slut i Valdemarsvik: CJ Lundbergs läderfabrik lades ner och nedläggningar skulle sedan följa över hela Sverige.
– Egentligen höll de väl på tio år för länge, de fick nästan inget betalt när de sålde. Det var också mycket negativt i slutet, de ville inte ha konkurrens om arbetskraften så när till exempel Electrolux ville etablera sig i Valdemarsvik på 50-talet så förhindrade Lundbergs det, berättar Anders Bockgård.
– Men när de lade ner var det ändå högkonjunktur och därefter kom det en del nya företag hit så det blev ingen katastrof och vi fick ett mer mångfacetterat näringsliv.
Flera av de stora byggnaderna har bevarats och inrymmer nuförtiden annan verksamhet, inte minst kommunal sådan, medan "Sjöhuset" och "Garvarehuset" är sålda.