Jonny Johnsson berättar att det första mötet med flyktingarna i Polen var en stark upplevelse för honom. "Det var en atmosfär av alla känslor. Jag lade mig i sängen och försökte att inte finnas, på något sätt."
Busschaufförerna Jonny Johnsson, Valdemarsvik, och Pether Ståhl, Söderköping, åkte i fredags från Valdemarsvik ned till Ukrainska gränsen med en buss lastad med förnödenheter.
Under tisdagsmorgonen anlände bussen till Mjölby med sexton flyktingar från Ukraina ombord.
Det blev en resa som Jonny och Pether kommer att minnas resten av deras liv.
Jonny berättar om det första mötet med de ukrainska flyktingarna.
– När vi kom ned till Polen var det natt. Flyktingarna var inkvarterade i en scoutgård och låg redan och sov i matsalen.
– När jag kliver in i lokalen är det mörkt och jag hör andningen från de sovande flyktingarna. Jag lägger mig i en tältsäng, 60 cm från en människa som precis har lämnat allt bakom sig i ett krig.
Jonny hade svårt att somna och det var många tankar och känslor i mörkret.
– Det var väldigt jobbigt. Här kommer vi och kliver in i det här. Det var en atmosfär av alla känslor. Jag lade mig i sängen och försökte att inte finnas, på något sätt. Jag hörde hur några intill mig kvävde sin gråt. Det blev en stark och intensiv upplevelse.
Han låg och funderade på hur det skulle bli att få träffa människorna som låg intill honom.
– Jag vet att jag tänkte att snart kommer ljuset och vi kommer vakna upp tillsammans. Då ska vi hälsa på varandra och se varandra. Det var en märklig upplevelse.
Jonnys busskollega Pether är märkbart berörd av alla känslor.
– Det är nog bäst att jag tar av mig mina glasögon, säger han och torkar bort en tår.
Pether Ståhl förklarar varför han åkte ned till Polen. "Det är att jag känner med människor och att jag tycker synd om människor."
Han har en upplevelse som han bär med sig från scoutgården i Polen.
– Jag mötte en familj från Ukraina. Det var en mamma, två döttrar i tonåren och en yngre son. Mamman var mycket ledsen och ville lämna Polen. Hon önskade att få följa med bussen till Sverige. Men en av döttrarna ville inte lämna.
Från gränsstaden Przemsl dit många flyktingar kommer.
Pether stod intill när beslutet skulle tas och trots att han inte förstod språket insåg han att det var ett jobbigt beslut som skulle fattas.
– Jag förstår inte ukrainska, men jag förstod att flickan pratade om sin pappa. Att hon inte ville lämna innan hon visste vad som hänt honom. Både mamman och flickan grät. Familjen höll ihop och stannade kvar tillsammans i Polen.
– Man är inte så jäkla tuff när man står där. Det kändes här inne, säger Pether och pekar mot hjärtat.
Pether Ståhl säger hejdå till sina nya ukrainska vänner innan han lämnar Mjölby.
Sammanlagt kunde de ta med 47 personer i bussen varav över hälften var barn, 16 av dessa följde alltså med till Mjölby medan resterande gick av i Karlskrona.
Nu är resan från Polen över. Att den har format Pether och Jonny är de överens om.
– Det blev en resa där vi fick en stark kontakt med familjerna som åkte med oss, säger Jonny. De har blivit som en familj.
Gränsstaden Chelm där bussen bordades av flyktingar varav majoriteten var barn.
Han är nöjd med resan även om han kanske tänkt att de skulle vara kvar därnere längre för att kunna hjälpa fler.
– Vi känner oss nöjda med det vi har fått vara med och ta del av. När man är nere vid flyktingförläggningarna vid gränsen och ser de enorma behoven känns kanske inte 47 människor så mycket. Men när jag tänker på den ensamma mamman med en tremånaders bebis och två andra barn så känner jag: "Ja, dom är i säkerhet, det är bra".
Jonny Johnsson ska nu vila och sedan fundera på hur han ska göra framöver.
– Nu är problemet att många inte tar sig till gränsen och våra kontaktpersoner säger att det skulle behövas bussar som åker in i Ukraina för att hämta människor. Så frågan jag ställer mig nu är: Kan jag stanna hemma efter vad jag sett?