När Rasha virkar en korg och ett litet får, när Marwa virkar små dockkläder och när Safa syr ihop lappar till ett lapptäcke tar ångesten en paus. De tänker just då inte på att bomberna faller varje dag i den förort till Damaskus där pappa Marwan, mamma Hoda och äldsta systern Souha bor.
När de umgås med sina nya svenska vänner i källarlokalen i sin nya hemort slipper de tänka på vännerna som varje dag dödas i bombattackerna i det gamla hemlandet.
Ändå kan tårarna strömmafram när som helst. När Rasha tänker på att det är tre år sedan hon träffade pappa och mamma och systern och att de inte har fått träffa hennes barn börjar hon att gråta.
Då är det skönt att inte vara ensam utan att ha två systrar vid sina som kan ge stöd. De säger till varandra att de ska vara starka och att de ska klara sig igenom det här tillsammans. Medan Rasha, som kom först till Sverige, har fått uppehållstillstånd, väntar systrarna Marwa och Safa ännu på besked.
Systrarna vill skapa en framtid för sig själva och sina familjer i det nya hemlandet. Svårast är att lära sig det svenska språket. När Rasha, Marwa och Safa läser upp bokstäverna i det svenska alfabetet för Marie Nilsson från Röda Korset fastnar de på bokstäverna ”å”, ”ä” och ”ö”.
Det är bokstäver och ljud som är främmande för dem.
Rasha vill öppna en butik i Norrköping och sälja eget hantverk, såsom virkade kläder och gardiner. Att ha en sådan affär har varit en dröm ända sedan hon bodde i Syrien, berättar hon.
Marwa har arbetat två år som make up-artist i Dubai. Hennes plan är att skaffa sig ett arbete i en skönhetssalong och tjäna ihop tillräckligt med pengar för att öppna en egen skönhetssalong, gärna i Norrköping.
Safa arbetade som fritidsledare i Syrien och skulle gärna vilja ha samma arbete här i Sverige.
– Vi måste vara starka och ha framtidstro. När vi har fått uppehållstillstånd i Sverige kommer vi att göra allt för att få hit våra föräldrar och vår syster, säger Safa.