Sven-Olov Amundsson, andra från vänster, tillsammans med några lekkamrater i slutet av 1920-talet.
När Sven-Olov Amundsson berättar om sin barndoms Valdemarsvik växer en bild fram med hästar på gatorna, fiskebåtar på väg in i hamnen och en livlig torghandel med grönsaker, frukt, kött och fisk.
– Vi gick ofta ner till kajen och för att se när ångbåtarna Tjust och Gamleby, som gick mellan Stockholm och Västervik, kom och avgick. De tog både passagerare och varor och jag minns att de lastade slaktade grisar som skulle till Stockholm, säger han.
När Sven-Olov, fjorton år gammal, slutade skolan och skulle ge sig ut i arbetslivet tänkte han att det skulle bli i smedjan "C V Olssons efterträdare smidesverkstad" som hans morfar hade startat i början av 1900-talet.
– Men morfar tyckte jag var för klen för det hårda jobbet i smedjan så jag blev springschas i Emil Anderssons bosättnings- och fotografiaffär istället. Min veckolön var sju kronor.
Efter ett år som springschas var det återigen dags att fråga morfar om jobb i verkstaden. Den här gången hade musklerna växt till på kroppen och han fick börja som smedslärling på företaget. Smidesverkstaden blev sedan hans arbetsplats i nästan femtio år. När morfadern blev sjuk och inte kunde fortsätta tog Sven-Olov över, 23 år gammal. Företaget sysslade med allt från reparationer och tillverkning till byggnadssmide och jobb åt industrier.
– Vi hade avtal med industrireparationer vid Fredriksnäs säteri och spånskivefabriken Borgskivan. På femtiotalet köpte vi en stridsvagn från England som vi byggde om till grävmaskin. På den tiden fanns det inte många grävmaskiner.
Sven-Olov och Inga på resa till Öland året innan de gifte sig.
Sven-Olov träffade sin fru Inga första gången på en bandymatch. Valdemarsvik mötte Söderköping på hemmaplan och tillsammans med en vän bildade de en liten hejarklack. VBK vann med 4–3, men viktigare än så var att Sven-Olov och Inga fortsatte träffas.
– Det kändes direkt att vi passade bra ihop. Vi gifte oss 1947 i Valdemarsviks kyrka och sen kom våra döttrar Barbro och Mimmi några år senare.
Det var en hektisk tid för det nygifta paret. Förutom att sköta hemmet jobbade Inga med bokföring och fakturering i företaget. Sven-Olov hade utöver arbetet i smidesverkstaden blivit tillfrågad att jobba i brandförsvaret och tackat ja.
Familjen Amundsson hos porträttfotografen 1966.
– Jag hade beredskap, hände det något var det bara att kasta det man hade för händerna och åka. Men personalen i verkstaden var bra, så det var aldrig några problem. Jag var på brandförsvaret till 1986 då jag gick i pension.
I dag bor Sven-Olov på Storgatan dit han och Inger flyttade efter de sålt sitt hus. Livskamraten gick bort förra året och han bor nu själv i lägenheten. Hushållet klarar han fortfarande av med lite hjälp av döttrarna Barbro och Mimmi. Potatismoset till fisken, eller "päramoset" som han säger, gör han själv.
Hans köksfönstret vetter mot gården och över några låga hustak glittrar Valdemarsvikens vatten. Mycket har ändrats sen Sven-Olov var barn och strosade runt i hamnen. Inga fiskebåtar är på väg in med fångst av gädda, torsk och sik som ska säljas på torget. Inte heller hörs några ångbåtars taktfasta maskinljud. Men Sven-Olov tycker om sin utsikt från fönstret.
– Jag kan inte tänka mig att det finns en plats som är så vacker som Valdemarsvik med höga berg och skog på båda sidor.
Hur känns det att du snart ska fylla 100 år?
– Jag har haft ett bra liv med Inga. Det kunde inte varit bättre. Om jag får leva till 100 får jag vara nöjd.
Sven-Olov Amundsson sålde smidesverkstaden 1985. Fram till året efter jobbade han kvar inom brandförsvaret, då som vice brandchef innan han gick i pension 1986.