Det är som att stiga in i ett mini-Thailand. Väggarna är täckta av bilder av kungaparet Bhumibol och Sirikit, och hustrun Ri har som buddhist ett eget andaktsrum.
– Jag saknar respekten som jag upplevde i Thailand. Inte minst för äldre. Man fick lära sig att kompromissa. Men när barnen skulle börja skolan flyttade vi hem. Jag hade sett tillräckligt, och all högre utbildning krävde avgifter.
Kjell slapp uppleva tsunamin i Phuket men menar att den satt outplånliga spår i befolkningen.
– En av mina tidigare anställda dog. Han vände om för att hämta sin moped och dödades direkt av jättevågen. Personalen sätter sig numera alltid så att den kan se havet.
Som byggledare i Libyen – under Khadaffi – arbetade Kjell med många thailändare, vilket förde honom till djungeln i Thailand.
– Många hade aldrig sett en vit människa. Jag började åka till Phuket och Batai och när en schweizare ville lämna sin restaurang och bar tog jag över 1984.
Hustrun blev kassör och två år senare gifte de sig. 1989 öppnade Kjell även hotell. Själv lämnade han aldrig sitt stambord och var tillgänglig dygnet runt. Det var alltid något som måste firas – avfärd, ankomst etcetera.
– Klart att jag fick problem med spriten. Till sist drack jag alldeles för mycket.
Hans gäster var ofta tyskar. Detta var innan svenskarna upptäckt semesterparadiset. Kjell talar detta germanska språk flytande. Nu rullas hans närmast osannolika historia upp som byggare bakom Järnridån, ett antal år dessförinnan. När östtyskarna beställde nyckelfärdiga hotell i Berlin var det Kjell som höll i ”mursleven”. Sedan i Leningrad (Sankt Petersburg) och Gdynia.
– Det stod alltid vakter utanför hotellet. Men jag hade kompisar bland befolkningen. Det blev en vana att ta med jeans och skjortor som var högvaluta i DDR. Jag rörde mig som jag ville, men undvek områden som var avspärrade för militäranläggningar.
Ibland stod han i kö utan att veta varför. Väl framme köpte han skor som han inte behövde men kunde byta till något annat.
– Problemet var att folk hade pengar men inget att köpa. Nu har de mycket att köpa men inga pengar.
Att han hamnade i byggsvängen var självklart efter lumpen vid TI i Linköping. Han började med armering och betong hos Siab och kom till Rosengård i Malmö där det byggdes mycket. Dessutom var han med om att bygga varuhuset Linden i Norrköping 1975–76.
Nu bygger han på egen hand, och har installerat kök och målat putsen i ljusgult på fastigheten från 1908 vid Järnvägsgatan.
– Jag måste ha något för händer, och är nöjd med att kunna bygga om garaget på tomten. Det är mitt framtidsprojekt.
För ett år sedan lämnade han sitt B&B i Valdemarsvik, som också det krävde dygnet runt-service.
– Gästerna är numera ofta resande i jobbet, som kylmontörer. Sommartid kommer alla turisterna på genomresa.
Kjell Kindborn är tillbaka i barndomens trakter. Han är född i Katrineholm och uppväxt i trakten av Nyköping där släkten finns. Fadern, som var anställd på Sjösa gård, omkom i en olycka och Kjell fick jobba som cykelbud och kunde köpa moped. Att växa upp på femtiotalet innebar stora chanser till extrajobb.
– Tänk om det fanns enkla jobb igen som springschas! Unga har för mycket tid och inget att göra.
Själv spelade han i Hargs bollklubb och blev ungdomsledare, utbildad på Bosön. Hans son har kvalificerat sig som hockeyspelare i thailändska landslaget. Därför åkte Kjell i februari till Saporo i Japan för att se de asiatiska vinterspelen.
– Det har blivit några varv runt jorden, säger Kjell och ler försiktigt. Efter 30 års bortovaro har han landat för gott.