Karl-Henric "Emma" Emanuelsson fick inflammation i tarmfickor. "Det kändes som att magen skulle sprängas, den var stenhård", säger han.
Han heter Karl-Henric Emanuelsson, men är för de flesta känd i Valdemarsvik som "Emma".
– Det är allmänt vedertaget här och det har jag kallats så länge jag kan minnas. Jag svarar till och med "Emma" i telefon, säger han.
"Emma" har passerat pensionsåldern sedan ett tiotal år. Som gammal linjemontör och kabelreparatör på Televerket har han utsatt sin kropp för tunga fysiska påfrestningar under arbetslivet.
– Ibland var det ett lätt jobb, men ibland var det väldigt tungt, jag bar kablar på axlarna och lyfte upp dem i höga stolpar. Jag har alltid jobbat med kroppen.
Karl-Henric Emanuelsson, för de flesta känd som "Emma", jobbade förr som linjemontör. Men på bilden syns andra linjemontörer.
Men den här hösten började till slut 75-årige "Emmas" kropp att strula, ännu mer. Smärtor i ländryggen, som han tidigare inte tagit på allvar, blev för påfrestande.
– Den har blivit ömmare och ömmare. En dag kände jag hur det strålade ner av smärta från ryggen till benen, då förstod jag att jag behövde ta tag i det. Ont har jag haft länge i ryggen, men när benen och fötterna började krångla insåg jag att jag behövde hjälp.
Han sökte hjälp hos Valdemarsviks vårdcentral och fick smärtstillande utskrivet. Läkaren skickade också en remiss till röntgen på Vrinnevisjukhuset. "Emmas" ben hade domnat bort tre gånger och han hade ramlat hemma.
– Läkaren kontaktade doktorn igen för det hade blivit allvarligare, så jag fick en tid inom 3 veckor. Jag fick äta åtta tabletter om dagen, mot inflammation, för nerverna och mot värk. Jag skulle inte klarat mig utan medicinen.
Som om det inte vore nog drabbades "Emma" av covid-19 i oktober.
Och det dröjde inte länge förrän nästa olycka på hösten. I början av november fick "Emma" ont i magen. Han beskriver hur den svällde och blev som en ballong.
– Det gjorde så jäkla ont och jag ringde till vårdcentralen igen. Jag fick komma till läkare snabbt som skrev en remiss till Vrinnevisjukhuset, men det var kö där med. Det kändes som att magen skulle sprängas, den var stenhård.
"Emma" hade tur. Fredag 17 november hade han sedan tidigare en inbokad tid för röntgen av ryggen och nacke.
– Några dagar tidigare ringde en sjuksköterska upp och sa; "Du kommer inte tro det här men vi har fått ett återbud till fredagen. Kan du komma till röntgen för magen också?" Det är inte klokt, jag har haft sån tur, annars hade jag fått vänta längre.
"Emma" ger en eloge till vårdcentralen i Valdemarsvik. "Tack för att ni alla finns för vår trygghet", säger han.
Svaret var att han hade fått inflammation i så kallade tarmfickor, som är en utbuktning i tjocktarmsväggen.
– Jag fick en kraftig penicillinkur. Det kan ta månader innan det är helt bra. Nu måste jag äta mindre och lättsmälta saker.
Trots tuffa turer har "Emma" fått nya insikter och är tacksam för sjukvården.
– Alltid har jag blivit väl emottagen, med största intresse och de lyssnar alltid när jag ringt upp. Redan hos sjuksköterskorna får jag diagnos och vet var jag ska härnäst, det har varit fantastiskt, speciellt på Valdemarsviks vårdcentral. Den där gången jag fick en snabb tid hos röntgen var det allra bästa. Framför allt vill jag lyfta sjuksköterskorna. Men läkarna har också varit lyhörda och noggranna. Röntgen på Vrinnevisjukhuset får vi inte heller glömma. Tack för att ni alla finns för vår trygghet.
Kan du se framåt nu och lägga den här hösten till handlingarna?
– Jag mår bra. Magen är inte helt okej än, men det går åt rätt håll. Jag får tänka mig för lite mer, det har jag aldrig gjort, men jag är väl född sån. Man måste försöka se positivt, så jag tror jag kommer vara piggare nästa år, säger "Emma" med ett leende.
Karl-Henric Emanuelsson –för hela Valdemarsvik känd som "Emma" – spenderar gärna sin tid med Waldemarsviks träbåtsförening.