Tenoren som inte tänker ta ton igen

Senast han gjorde sig hörd inför publik var några månader efter fyllda 80 år. Det var i musikalen Me and my girl på Stora Teatern i Göteborg.
- Det var intressant och roligt eftersom det var på Storan jag debuterade 1945. Men det var sista gången jag stod på en scen. 57 år får räcka, tycker tenoren Per Grundén.
Nu fyller han 85 år och kan se tillbaka på en artistkarriär som få kan matcha.
- Jag har gjort det mesta från Bachs oratorier till bankir, förklarar han som spelade bankiren Wall-Enberg i filmerna om Jönssonligan.
Från början hade Per Grundén tänkt sig bli något med kemi. Men en vaken musiklärare och en lika alert regementsläkare, tillika sångare i Orphei Drängar, såg till att Eskilstunasonen, begåvad med en sångröst utöver det vanliga, kom till Musikaliska Akademien.

Glansfull tid i Wien
Efter debut som Sporting Life i Porgy and Bess och fyra år på Stora Teatern i Göteborg blev det tre år på Oscarsteatern innan det definitiva genombrottet kom i Tiggarstudenten på Stockholmsoperan 1953.
Ett treårigt gästspel på Malmö Stadsteater följdes av engagemang på Volksoper i Wien 1953-1963. Sällan hade en tjusigare Danilo än operettkungen Per Grundén valsat runt med Glada Änkan. Eller en innerligare tenor stämt upp Du är min hela värld i Leendets land.
Den glansfulla Wien-tiden kröntes med titeln Kammersänger, den finaste utmärkelse en sångare kan få i Österrike.
- Det var 1958. Jag var den förste svensk som blev det. Birgit (läs La Nilsson) kom året efter, konstaterar Per Grundén.
Sin sista sjungande försteälskarroll gjorde han 1968 på en landsomfattande turné med operetten CanCan. 700 mil och 77 föreställningar avverkades på 77 dagar.
- Det som gjorde att man orkade var framför allt att man fick komma till Norrland och möta den fina norrländska publiken som var tyst och tacksam.

Norén-pjäsen var hemsk
Att få stå på nationalscenen Dramaten är för de flesta scenaktörer en ouppnåelig dröm. Icke så för den då drygt 50-årige sångaren som gjort sig känd för sin förmåga att kunna agera utan att samtidigt ta sig ton och 1973-1974 var engagerad på Dramaten. Bland annat spelade han Fadern i Lars Noréns Fursteslickaren. Per Grundén minns:
- För mig var Dramaten-engagemanget bara en inkomstmöjlighet och inte särskilt imponerande. Och Norén-pjäsen var hemsk.
De flesta minnena från den långa, mångsidiga karriären är dock roliga och ljusa. Inte minst från filminspelningen av Varning för Jönsson-ligan. Den kom 1981 och var den första av åtta filmer om den folkkära gangstergruppen som Per Grundén medverkade i.
- Det kommer än i dag fram människor i 30-40-årsåldern och säger att dom har sett mig i filmen. Att jag haft en annan karriär också har dom ingen aaaning om, skrockar Herr Kammersänger belåtet.

Aldrig firat födelsedagar
Pengarna han tjänade under de framgångsrika åren i Wien har plöjts ner i den sörmländska myllan och gården Sjölunda.
- Det är ett gammalt hemman på 22 tunnland mark och 40 tunnland vatten tillhörig sjön Sillen. Omgivet av skog och vatten på fyra sidor är det väldigt svårt att hitta hit, konstaterar hemmansägaren belåtet.
Per Grundén ser nämligen helst att han slipper uppvaktning på 85-årsdagen.
- Jag har aldrig firat mina födelsedagar och ser ingen anledning att börja med det nu.
Fast en högst privat sammankomst med hans nära och kära kan det nog bli. Nästa år kan han fira diamantbröllop med sin Susanne, vars efternamn är Gneriser. Tre barn, fem barnbarn och två barnbarnsbarn tillhör också den närmaste kretsen. Familjefadern glädjer sig:
- Man har lyckats med mycket, men ingenting har gett mig mera rikedom än att vara tillsammans med familjen.

Tenoren som inte tänker ta ton igen

Han tar sig inte ton längre. 57 år på scen får räcka, tycker Per Grundén.