Rektorn som kom tillbaka
Nu går Birgitta Larsson i pension. Igen.- Den här gången menar jag allvar, försäkrar rektornpå Svärtingehus.
Svärtingehus 2004. - Jag är så glad att jag fick chansen att komma tillbaka, säger Birgitta Larsson som efter mer än 40 år tycker att skolan är skoj. Hon får säkert medhåll av Jimmie Hofman, Lukas Karlsson, Marcus Pett, Rebecka Bergqvist och Per Hofman.
Foto:
Birgitta Larsson växte upp i Eneby och gick i småskolan i Karlshovsskolan. En trygg och ombonad värld för en flicka som ville bli lärarinna när hon blev stor.
- Men så dog pappa när jag var fjorton och mina bröder åtta och nio år och då förändrades allt. Det var en katastrof då, men jag har haft nytta av att jag lärde mig att inte ta nåt för givet.
Därhemma fanns det inte längre pengar så att alla tre syskonen kunde få läsa vidare. Det bestämdes att Birgitta var den som skulle få gå på läroverket. Där fick hon känna på hur olika elever kan betraktas, behandlas och få en stämpel på sig. Hon som nu kom från en mindre bemedlad familj fick kämpa för sina högre betyg, medan andra som hade det bättre ställt per automatik fick goda vitsord. Hon såg det på sitt eget sätt.
- Det lärde mig att betrakta alla med respekt, att behandla alla lika, det har jag haft stor nytta av i mitt jobb.
Höstterminen 1963 återvände hon till sin barndomsstad med en färsk småskollärarexamen från seminariet i Gävle i bagaget. Hon valde att jobba med skolbarn som hade det svårt i en tid då det fanns specialklasser av alla de slag.
"Undanskuffad plats"
- Barnen delades upp i läsklasser, hjälpklasser, rh-klasser (för rörelsehindrade) och så obs-klasser, de var de "värsta".
Hennes första tjänst var som lärare för en hjälpklass på
S:t Olofsskolan.
- Vi fick hålla till på en undanskuffad plats, 98 trappsteg upp i skolan. Jag har träffat många av barnen efteråt och de säger att de hade det bra i klassrummet där de äntligen fick en chans att vara duktiga, att klara av saker, men de kände aldrig att de dög för resten av skolan.
Samma sak var det när hon fick en läsklass i Mattsonhuset vid Oscarsskolan, där hela baracken bara var till för specialklasser. Speciella barn var satta på undantag, på mer än ett sätt. Vid det laget hade hon fått sin andra son och ville gärna ha lite kortare skolväg från lägenheten i Östra Eneby och återvände till sin barndomsskola, Karlshovsskolan.
- Det fanns flera lärare kvar från min skoltid och det var skoj att se att de var ju bara människor, de också. Och det var en helt annan känsla där, varken mina elever eller jag var utanför.
"Totalt knäppt"
I mitten av 70-talet svängde pendeln. Under ett sommarlov fick hon höra att alla stans specialklasser skulle bort, själv skulle hon få en tjänst på lågstadiet i Eneby.
- Då hette ordet integrering och det skulle ske snabbt.
Hon skräder inte orden när hon beskriver tiden som följde.
- Det var totalt knäppt, helt fel. Specialläraren hamnade i en skrubb och dit skulle elever med "skavanker" skickas för att symptomet skulle åtgärdas. Man tittade aldrig på helheten, allting har ju betydelse för barnet, hur det fungerar i klassrummet och på skolgården och hur man har det där hemma.
Vad skulle hon göra nu ? Jo, hon gick den ettåriga speciallärarutbildningen i Linköping.
- Det gav mig tid att reflektera. Så jag kom tillbaka och tänkte att "nu säger jag vad jag tycker".
Efterhand blev hon mer och mer intresserad av hur skolan i sin helhet fungerade och blev fackligt aktiv. Efter några år fick hon frågan om hon ville ha ett ettårigt vikariat som studierektor i Östra Eneby.
- Jag trivdes väldigt bra och märkte hur mycket mer jag kunde påverka.
Hon hann med att arbeta på kommunens skolkontor innan hon 1987 blev vikarierande studierektor på Matteus, en mångkulturell skola, med årskurser från ett till sex och då runt 350 elever med ett 20-tal olika nationaliteter.
- En härlig men helt annorlunda skola mot vad jag var van vid. På Matteus var skolan den stora tryggheten för många elever och som vuxen var du väldigt viktig för barnen, som sökte mycket kontakt.
"Alltid så glad mun"
Hon blev rektor 1992 och kort därefter fick Matteus ta emot runt hundra nya elever, som alla kom från kriget i forna Jugoslavien. Birgitta Larsson satsade på fungerande arbetslag för de anställda och elevinflytande för skolbarnen. "Du har alltid så glad mun", tyckte en elev om rektor Birgitta. Lagom till millennieskiftet var det dags för ny organisation i skolvärlden.
- Då kände jag att det räckte för mig. Det hade varit jättekul men slitigt att vara ensam rektor för en skola som jag gav mycket av min själ, lyder rektorns resumé.
Hon såg framför sig en behaglig pensionärstillvaro tillsammans med maken. Så fick hon ett erbjudande som inte gick att säja nej till, ett tillfälligt jobb som samordnare för Enebys alla skolor.
Rolig tid i Svärtinge
- Det var ju jättekul för mig som alltid trott på samarbete. Och så var jag mentor för en ny rektor, Susanne Rask, en jättehärlig, duktig person.
Lika bra har hon trivts med sitt samarbete med rektor Gunilla Grenestam på "härliga, lugna" Svärtingehus med 330 elever, där Birgitta Larsson arbetat halvtid som rektor de senaste ett och ett halvt åren. Här har hon varit med om att inviga ett utomhusklassrum i en skolskog, där mycket skoj är på gång, men är också till för undervisning i alla ämnen.
- Att jobba med alla sinnen, det tror jag på.
Det har varit en rolig tid i Svärtinge, men nu får det räcka för rektorn.
- Man måste ha krafter kvar till annat också.
Så jobbar vi med nyheter