Viveca valde att vidga sina vyer

Vi minns henne från Östnytt. Numera riktar frilansjournalisten Viveca Ringmar sina blickar österut.

Gott om idéer och ont om pengar. Frilansjournalisten Viveca Ringmar hoppas göra fler dokumentärer. Foto: Claes Gabrielson/SVT

Gott om idéer och ont om pengar. Frilansjournalisten Viveca Ringmar hoppas göra fler dokumentärer. Foto: Claes Gabrielson/SVT

Foto:

Stockholm2007-09-25 04:00
Som rykande färsk 50-åring (fyllde i går, måndag) kan hon konstatera att det är 36 år sedan vi först såg henne i rutan.
Sin tv-debut gjorde hon redan som 14-årig FNL-sympatisör 1971 med att sjunga egenhändigt tonsatta dikter av den nordvietnamesiske folkledaren Ho Chi Minh i programmet Kvällsöppet.
Tio år senare, efter avslutade studier på Journalisthögskolan dök hon åter upp i rutan, då som nyhetsuppläsare på Aktuellt.
- Fast från början hade jag tänkt ägna mig åt teater. Men parallellt fanns hela tiden ett intresse för skrivande och berättande och en nyfikenhet på det som händer i omvärlden. Så när jag inte kom in på någon scenskola blev det en satsning på journalistik i stället.
Något det inte funnits anledning att ångra. Hösten 1981 fick Viveca Ringmar fast anställning på SVT i Norrköping. Regionala nyheter, i form av Östnytt, underhållning och kultur varvades med flitig medverkan i Café Norrköping.
Efter elva år tröttnade hon dock på "att få allting upplagt och serverat" och sa upp sig för att som frilans förverkliga egna sedan länge närda programidéer.
1992 visades hennes uppmärksammade dokumentärserie Maten, makten och girigheten. Åren 1999 till 2004 såg vi henne som programledare och reporter som bevakade jazz, klassisk och nutida konstmusik i svenskt musikliv för SVT:s Musikspegeln.
- Det var fem fantastiskt roliga år och det är lite trist att det inte blivit någon uppföljning i ett nytt musikprogram.
På senare år har hon alltmer gått över till att göra egna tv-dokumentärer. Däribland Tystare än vattnet, lägre än gräset, som hade premiär i SVT juldagen 2003 och handlade om en resa till Karelen där hennes ryskfödda mamma Nadja har sina rötter.
- För mig är dokumentären den ultimata formen av ett berättande, där man får ordentligt med tid på sig för att göra en komposition, menar Viveca.
Fast helt lätt är det förstås inte:
- Jag har många idéer, men inga pengar. Och det är svårt att finna finansiärer. Men jag försöker hitta vägar.
- Jag fortsätter gärna att rikta blicken österut. Inte minst mot Ryssland. Det är ju ett land som ligger nära oss och som har ett oerhört rikt kulturarv.
- Där finns det mycket att göra. Och hugade finansiärer får gärna höra av sig, tillägger Viveca med ett skratt.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om