Hästtjej, revisor, Europaparlamentariker och vice partiordförande. Gunilla Carlsson har haft många epitet, men numera är hon mest känd under titeln biståndsminister. Som sådan har hon ansvar för en stor budget och uppgiften fattigdomsbekämpning i världen, ett uppdrag hon tar på stort allvar.
Som statsråd får man också vänja sig vid granskning och kritik; på sistone har det blåst runt Gunilla Carlssons ledarskap på UD. Det får man leva med, anser hon, det viktiga är att man själv känner att man har försökt göra gott ifrån sig och att man ser resultat.
– Det är viktiga uppgifter och stort ansvar, och det tarvar att man inte viker undan för svårigheter.
Uppvuxen på en gård
Att gneta på och försöka göra rätt för sig är en moral hon har med sig från uppväxten, säger hon. När hon var tio flyttade föräldrarna till en gård utanför Vadstena och blev lantbrukare. Hon beskriver barndomen som trygg; det var en liten värld, med hårt arbetande föräldrar. Inga utlandssemestrar, men med vuxna som lyssnade och var engagerade.
I gymnasieåldern kom hon i kontakt med moderata ungdomsförbundet och fick en wow-upplevelse. Där diskuterades frågor om Europa, frihet och förtrycket i Östblocket på ett sätt som fångade henne. Även när hon sedan blev revisor fanns politiken med, först i bakgrunden, sedan på heltid.
– Politiken har varit mitt universitet. Och Moderaterna de som har fångat mitt engagemang, just för att jag har mötts av en väldigt stark och gedigen organisation på alla nivåer, säger Gunilla Carlsson.
Hon ses som en av dem bakom framväxten av ”nya moderaterna”. Det var ett nödvändigt förändringsarbete säger hon, men det var också ifrågasatt inom partiet.
Ensliga duster
– Det var en lång resa, men jag kommer aldrig att glömma känslan när vi vann valet 2006. Jag kan än i dag komma ihåg hur det kändes i kroppen, för det var något som var så avlägset när jag en gång började i politiken, säger Gunilla Carlsson. Just att det var lagarbete med alliansen var en härlig känsla.
Men hon har också minnen av mer ensliga duster. När hon under sin tid som EU-parlamentariker bestämde att även Moderaterna skulle hjälpa till att fälla Jacques Santers kritiserade EU-kommission mötte hon motstånd i partiet, och kände sig ganska ensam om att driva frågan på hemmaplan.
Hon tvivlar inte på att hon gjorde rätt, och kanske är det hästtjejen i henne som ger styrkan att inte väja för en och annan konflikt. För som hon själv konstaterar, för att lära sig att rida måste man också kunna hantera lite motstånd.
Friluftsmänniskor
Hästintresset delar hon med sin dotter, och tack vare det mötte hon också sin man, som är veterinär och hästkunnig. De är båda friluftsmänniskor, och på lediga stunder är det mest sannolikt ute i naturen som man finner dem.
– Det är havet eller skogen, långfärdsskridskor eller kajak. Så fort vi får tid över ger vi oss ut där, för att finna energin.