2011 drabbades Liselotte Viktorsson av hormonell bröstcancer. 2015 fick hon veta att cancern spridit sig till skelettet och levern. Hon har sedan dess testat en rad olika behandlingar men utan resultat. Hennes vita blodkroppar, det vill säga immunförsvaret, har gått ner så mycket att behandlingarna har fått avbrytas. Inte heller den cellgiftsbehandling som hon fått i ett års tid har gett effekt.
I september i fjol började läkarna prata om att det inte finns så mycket mer att göra. Liselotte började då tänka på en dröm hon vill förverkliga innan tiden rinner ut. Hon har alltid haft en önskan att få se Venedig och åka gondol.
– Jag skulle vilja se de där mysiga gränderna och staden på vatten. Jag har alltid tänkt det, säger hon.
Men som sjukskriven är det svårt att spara ihop till en resa. Alla pengar går till mat och andra utgifter. I september startade hon därför en insamling på Facebook med målet att få ihop 20 000 kronor som skulle räcka till en resa till henne och familjen.
– Min dotter lade också ut det och någon kompis till henne som har många vänner på Instagram. På bara en vecka hade vi fått ihop pengarna, säger Liselotte.
En resa bokades till april, men det som var tänkt att bli en sista resa med familjen, ett minne för mannen och hennes tre barn att leva på, riskerar nu att bli inställd. Det fruktade Corona-visuret har fått stor spridning i norra Italien och nyligen kom det andra sjukdomsfallet i Sverige, en person som rest till just Italien. Liselotte testar nu en ny medicin som gör hennes immunförsvar nedsatt.
– Jag kan inte chansa och sätta mig på ett flygplan. Jag törs inte det, säger hon.
Nu riskerar hela resan att inte bli av alls, både av ekonomiska skäl och av tidsaspekten.
– Att boka om biljetten kostar 6 000 kronor. Och jag vet ju inte hur länge till jag lever, eller hur lång tid Corona-viruset härjar, så att flytta fram resan känns inte som ett alternativ.
Hon och resten av familjen är ledsna för att det blev så här.
Finns det något du vill göra här i Sverige i stället?
– Det finns lite pengar kvar till hotell och uppehälle. Men jag vet inte vad det skulle vara.
– Jag är jättebesviken. Att folk har samlat in pengar till mig och jag inte kan ge något tillbaka. Pengarna är ju borta. Folk var gulliga och tänkte på mig, det känns fruktansvärt.