Korgar, väskor och barnvagnar var fyllda hos många av dem som ville få sina föremål värderade av Antikrundans experter. Likt en ringlande orm gick kön från Söderköpings brunn och ut längs kanalen. Redan klockan sex på onsdagsmorgonen var de första besökarna, Carina Lundell med sambon Elias Andersson från Norrköping, på plats med vaser och en tidning, Lyckoslanten.
– Det är roligt att vara här och vara med om allt detta, säger Carina Lundell.
Över hela området finns kamerateam från Sveriges Television som filmar inför det kommande programmet. Experterna går omkring och tittar på föremålen som besökarna har med sig, innan det är dags för värderingen.
– Det här är underbart, vilken skattkista. Det är sanslöst, en massa fantastiska objekt som är nerslängda nästan som skräp. Det här vill jag titta mer på sedan. Nu är jag alldeles omtumlad, det är för mycket bra saker på kort tid, utbrister Knut Knutson.
Vid lunchtid hälsar programledare Anne Lundberg alla välkomna och sedan öppnas portarna för värdering. Alla som ställer sig i kön före klockan 18 kommer att få sina saker värderade. Ett fåtal av dem kommer att få vara med i programmet.
Även om alla hoppas på att få svar på sina frågor och en bra värdering så är det för de flesta inte huvudsaken. Att bara vara på plats, träffa nya bekantskaper och prata med varandra gör dagen till en upplevelse.
15-åriga Fanny Törngren från Valdemarsvik har tagit med sig en låda fylld av pappersdockor med kläder. Många av dem är helt oförstörda trots att de måste vara från 20- eller 30-talet. Hon kom tillsammans med sin farmor.
– Jag tog med ett smycke från min svärmor som är väldigt speciellt. Hon har aldrig visat oss det. Sedan tog jag med smyckeskrin och annat från min farfars torp, berättar Kerstin Svensson.
Elva kasperdockor med huvuden i trä har Eva Hagberg med sig. Det är en prinsessa, en polis och så klart Kasper som ligger på ett tygstycke.
– Jag lekte mycket med dem som barn och jag tror att mamma hade fått dem från Tyskland. Nu hittade jag dem då vi städade. De har inget affektionsvärde för mig eller mina barn. Jag hoppas att någon ska bli lycklig med dem, antingen så säljer vi dem eller ger bort dem till någon som vill ha dem, säger Eva Hagberg.
– Om de är av något värde har jag sagt att vi syskon ska gå ut och äta en god middag. Det måste väl räcka till en varmkorv i alla fall, skrattar hon.
Dokument från 1700-talet har Ingrid Sundström från Åkersberga med sig.
– Det är saker från min 92-åriga faster. Hon väntar på att vi ska ringa och berätta vad de sagt.
Inne i Brunnssalongen är det fullt. Besökarna får fortsätta att köa till den expert som ansvarar för deras föremål. Några blir också inspelade på plats. Vad värdet är på föremålen som filmas är hemligt fram tills dess att programmet sänds. Eva Axelsson med sitt Bruno Mathsson-bord är en av dem som inget får säga.
– Jag blev lite förskräckt, det var mer värt än jag trott. Men för mig är det bästa att jag fått veta mer om bordet som jag haft i 30 år.
En del saker kunde experterna inte svara på. Bo Wiberg hade med en sadel från 1906.
– Den är väldigt skön och jag använde den mycket på 70-talet. Min dotter har också använt den, men det gäller att den ska passa på hästen. De var inte kapabla att värdera den utan tyckte jag skulle ta kontakt med experter i USA. Någonstans mellan 15–75 000 kronor trodde de, men jag kommer inte att sälja den, då måste någon erbjuda mer, skrattar Bo Wiberg.