Vi har vid flera tillfällen berättat om LSS-boendet på Trännögatan och även de anhörigas kritik. Under sommaren har de boende inte fått göra planerade utflykter. Bristen på personal har drabbat dem hårt. 

– Det kryper i mig då jag vet att min dotter inte kommer utanför dörrarna fast det är sommar och fint väder. Som förälder får man lite panik, man vill ju att hon ska ha ett bra liv, säger Monika Andersson.

Flera av de boendes planerade aktiviteter och resor har ställts in, ibland med kort varsel. Många av brukarna blev besvikna och fick vara hemma i sina lägenheter.

En del anhöriga har sett små förbättringar under senare delen av våren. Men flera är fortfarande kritiska till att verksamhetsledningen på Trännögatan är svår att nå och inte ger information till de anhöriga. Många saker som har utlovats fungerar inte, som exempelvis en fungerande tv med kanaler i vardagsrummet.

– Jag har försökt få kontakt med en arbetsterapeut i ett par år. Det var min förhoppning att min dotter skulle få det stödet för att kunna uttrycka sig. Men fortfarande har vi inte fått den kontakten, säger Monika Andersson.

– Eftersom det är så stor personalomsättning hinner de inte lära känna tjejerna och vet inte deras behov. Det blir inte heller ett förtroende mellan dem, fortsätter hon.

Det har inte heller blivit något av den träning som flera av de boende både vill ha och behöver. Det berättar en annan förälder.

– Min dotter behöver träning efter en operation. På uppmaning av boendet har vi köpt träningskort, men det utnyttjas aldrig, säger Marina Hultgren.

Efter den planerade operationen i våras tvingades Marina Hultgren ta ledigt en vecka för att sköta sin dotter. Då bodde hon på Trännögatan.

– Ingen kunde hjälpa henne, ingen fick ge spruta och annan medicinsk kunskap. En del av dem vågade inte heller hjälpa henne med daglig hygien, säger Marina Hultgren.

– Min dotter blir också orolig över att aldrig veta vem som ska jobba när. Inte en dag vet de på morgonen vem som jobbar på kvällen. Det är fruktansvärt och som förälder känner jag fortfarande att allt hänger på mig, både allvarliga saker och dagliga. Min dotter är vuxen och har rätt till ett eget liv, något som hon inte får här.

Nu har familjen tröttnat och Marina Hultgren är beredd att söka ett annat typ av boende till sin dotter med personlig assistens istället.

– Hon måste få sina egna behov tillgodosedda utan att vara beroende av mig. Det gör henne arg också att det alltid ska vara jag som gör allt.