Sveriges Radios P4 utser varje år en person i länet som skänkt många glädje, varit en förebild eller vardagshjälte under året som gått. Therése är en av fem kandidater som allmänheten kan rösta på.
– Det är jätteroligt att det finns de som tycker att det jag har gjort är så pass viktigt att de vill nominera mig, säger Therése.
Hon blev ett känt ansikte för många östgötar när hon i fem månader skildrade arbetet på Vrinnevisjukhuset under pandemin i SVT Nyheter Östs "Videodagboken". Hon ville till en början inte alls vara med, men ändrade sig när hon insåg att det skulle ge undersköterskor en chans att synas.
– Det är inte så många som vet vilket viktigt jobb vi faktiskt gör.
Therése jobbar i vanliga fall på dagkirurgin där de opererar i grunden friska personer, som kanske har ett ljumskbråck eller en bruten arm. Hon hade aldrig arbetat med intensivvård tidigare, men med bara två dygns varsel fick hon byta arbetsuppgifter och börja vårda svårt sjuka covid-19-patienter. Någon introduktion hanns inte med.
– Det var en riktig smäll på käften. Vi i personalen mådde jättedåligt. Det kändes som krigsstämning och vi var skräckslagna.
– Jag kände att jag som undersköterska absolut inte har kapacitet att sköta det här jobbet. Jag kan ingenting och de kommer att dö på grund av mig. Det är inte jag som ger mediciner och sköter respiratorer men jag vet hur viktigt det är vad jag ser och rapporterar vidare.
Hon minns tydligt det första arbetspasset efter att hennes vanliga avdelning förvandlats till intensivvårdsavdelning för covid-19-patienter. Det var den 28 mars.
– Min kollega bara stod och skakade och var likblek i ansiktet inför att börja jobba. Jag ledde in henne på avdelningen och sa att "nu gör vi det här". Det var tre patienter som var extremt sjuka och jag visste inte vad mina kollegor hette, men det var bara att köra järnet.
Nästa arbetsdag var avdelningen fullbelagd och ytterligare nya kollegor som hon fick höra namnet på bakom mask och visir.
– Vi hjälpes åt med uppgifter vi aldrig gjort förut. Där min kompetens tog slut tog den andras vid. Efter det kände jag mig lätt euforisk. Det är kris och katastrof, men vilken vårdpersonal vi ändå har i Sverige! Vilket samarbete! Hade vi blivit utplockade till att spela fotbolls-VM hade vi vunnit.
Therése kunde återgå till sitt vanliga jobb i mitten augusti, men lyckan blev inte långlivad. Hon hade intalat sig att det som hänt var "once in a lifetime". När den andra vågen närmade sig i oktober blev det den värsta perioden för Therése.
– Jag blev helt manisk och kollade siffror hela tiden. Jag tänkte att det får inte hända. Men till slut blev det ju så och då mådde jag så dåligt, jag var jag ledsen i själ och hjärta. Men när jag klev in på IVA igen blev jag helt lugn. Jag accepterade läget och sen har jag tagit två, tre dagar i taget. Jag kan inte allt, men jag är ändå en förstärkning, säger hon.
Just nu jobbar hon 50 procent på intensivvårdsavdelning och hon räknar med att hon kommer att gå in och jobba några pass under julen. I vanliga fall stänger hennes avdelning och hon är van att ha en lång julledighet.
– Nu har jag vant mig vid tanken. Behövs jag på jobbet så är det okej, jag gör ändå något gott för andra människor och mina kollegor.