Monica Stangel Löfvall framför Baskens hus. Men hade biskop Hans Brask verkligen ett tryckeri just i det här huset på Munkbrogatan.
Googla "nybörjarens guide till..." och en mängd kittlande förslag visar sig. Virkning, vetenskapligt tänkande och digital marknadsföring för att bara nämna några.
Däremot är det oroväckande tyst om medeltidsstaden Söderköping.
Man får vända sig till andra källor istället. Som Monica Stangel Löfvall, tidigare intendent på kultur- och fritidsförvaltningen, och historikern och författaren Dick Harrison. Båda har just den koll man således inte kan googla sig fram till. I Dick Harrisons fall läser man med fördel historien om Söderköping i hans "En medeltida storstad" medan Monica Stangel Löfvall tar täten i en liten guidad tur i det centrala av Söderköping. Historiens vingslag flaxar över oss under de tunga skyarna.
Braskens hus på Munkbrogatan. Imponerande byggnad med spännande historia. Även om den inte nödvändigtvis är helt sann.
– Stolthet? Jo, det är nog det vi Söderköpingsbor känner i första hand, svarar hon på den inledande frågan om känslan inför den stolta historien som alltså sträcker sig ända bakåt till medeltiden och längre än så.
– Dels av historiska skäl förstås. Men också över att den pittoreska och idylliska stadskärnan har behållits. Fast merparten av bebyggelsen i de här kvarteren är inte från medeltiden. Den är snarare från 1700- och 1800-talet. Men det är medeltiden vi lyfter fram. Tänk att Söderköping kunnat bli Sveriges huvudstad på den tiden.
Tidigare kulturintendenten Monica Stangel Löfvall i de historiska miljöerna där hon trivs särskilt bra.
Det är på så sätt Dick Harrison kommer in i bilden. I "En medeltida storstad" sammanfattar han just det skeendet i omslagstexten:
Under decennierna kring 1300 var Söderköping ett maktcentrum av rang, jämbördigt med Stockholm. Här kröntes kungar och drottningar. Hit kom landets stormän inför viktiga möten. Om en dåtida människa hade skådat in i framtiden och sökt gissa vilken ort som en dag skulle gälla som Sveriges huvudstad hade svaret mycket väl unnat bli Söderköping.
Källarhuset på Storgatan. Nedervåningen är från tidigt 1500-tal medan övervåningen i trä är från 1700-talet.
Däremot, skriver Dick Harrison vidare, är det fel att hävda att Söderköping fungerade som huvudstad under den här perioden. Sverige fick ingen huvudstad förrän i samband med regeringsformen 1634 då Stockholm, som då utvecklats och vuxit på flera sätt, fick den officiella rangen. Söderköping var belåten med att behålla småskaligheten. Den som präglar de inre kvarteren än idag.
Historieprofessorn Dick Harrison har skrivit en hel del om Söderköpings medeltida historia.
Stadsvandringen, där Monica Stangel Löfvall lotsar nybörjaren, tar oss mellan fattigstugor och källarhus, konstträdgårdar och stenhus via ett sirlig gatunät som bär tydliga spår av medeltidens sträckning.
– Gräver man i gatan hittar man gamla gator under. Som mest 17 olika gatulager där det nedersta skiktet går att härleda till sent 1100-tal. Det är trä och sten om vartannat. Allt är extremt väl bevarat. Även träkonstruktioner. Det är lerjorden i marken som är hemligheten. Inget syre har kunnat tränga in. Då blir det välbevarat, säger hon när vi rör oss i kvarteren intill Rådhustorget.
Monica Stangel Löfvall läser på om Söderköpings historia.
Det är en idyll.
Men en idyll under hot.
– Jag njuter av att gå här. Jag gör det ofta, även om jag har slutat att jobba i kommunen. Samtidigt oroas jag över byggplanerna. Det talas mycket om förtätning och förhöjning när kommunen behöver fler bostäder för att utvecklas. Men det skulle beröva de här kvarteren dess signum. Den särpräglade historiska staden skulle riskera att försvinna, varnar Monica Stangel Löfvall.
– Opinionen mot kommunens och byggherrarnas planer är stark. Visst, det behövs fler bostäder. Men jag förstår inte varför det anses så viktigt att det byggs just här. I de här kvarteren, i de här miljöerna. Jag ser en fara. Hela innerstaden räknas som riksintresse, precis som Göta kanal och Söderköpings brunn.
I Söderköping finns installationer som berättar om medeltidsstaden. Öppna dygnat runt.
Utanför ett stort rött trähus, vilande på en imponerande kombinerad bottenvåning och källare, utmed Munkbrogatan blir det en kort halt.
– Mitt favorithus, avslöjar Monica Stangel Löfvall.
En elegant informationstavla på fasaden berättar ännu mera:
"Biskop Hans Brask har enl. traditionen haft tryckeri i detta hus 1523– 1526".
Det låter naturligtvis respektingivande. Om det nu stämmer. Monica Stangel Löfvall tivlar.
Efter danskhärjningarna 1567 uppmanade Johan III till byggande av stenhus istället. Som det här på Storgatan. Kung Johans hus, helt enkelt.
– Nej, det finns ingenting som tyder på att det någonsin har legat ett tryckeri här. Inga belägg överhuvudtaget. Ryktet har nog uppkommit på grund av husets ålder. Sedan har huset fått sitt namn, Braskens hus, efter det. Men, nej, den historien är falsk.
Även Dick Harrison hävdar att namnet är missvisande. Sant är däremot att biskop Brask ägde Lilla och Stora biskopsgården vid Munkbrogatan under 1500-talet. En av dem kan ha varit huset vi nu står utanför. Eller inte. Vissa av historiens gåtor förblir olösta och öppnar snarare för fria fantasier. Gott så.
Söderköping vimlar av historiska miljöer. Få har bättre koll på dem än Monica Stangel Löfvall.