Har du någon gång promenerat i Drothemskvarteren är det omöjligt att inte lägga märke till den lilla stugan mitt emot Drothems kyrka, som ser ut att vara byggd för en hobbit. Dörren är 149 centimeter hög, så de flesta får huka sig vid ingången.
Hans Winblad och hans fru Birgitta köpte huset som sommarstuga 2004 och är vana vid att folk tittar nyfiket och att guidade vandringar stannar till utanför staketet.
Hur har det varit att på bo i en turistattraktion?
– I början var det skitjobbigt, men efter ett tag så vänjer man sig. Om folk frågat har vi låtit dem komma in och titta och när det har varit Drothemsdagarna så har vi öppnat för allmänheten, säger Hans.
Han bor permanent tvärs över gatan och när den lilla stugan lades ut till försäljning var det många i kvarteret som var spekulanter. De flesta lockades av att renovera och bevara det historiska huset, precis som Hans.
– Det fanns inga bänkar i köket, taket läckte, väggarna var dåliga. Jag har hållit på i tre år, på kvällar och helger, för att få det så här. Vi har dragit in el, vatten och avlopp.
Hur "byggnadsvårdsnördig" har du varit?
– Det där är svårt. Vi har renoverat utifrån att det ska gå att använda, men vi har försökte behålla mycket av det ursprungliga. Det är en blandning mellan funktion och det gamla kan man säga.
Husets historia är väldokumenterad och många orginaldokument finns i Hans ägo. En som forskat om huset och hjälpt till att tyda dokumenten är lokalhistorikern Ola Lönnqvist. Genom att läsa husförhörslängder har han hittat ägare tillbaka till 1700-talet, men köpekontrakt finns från 1820-talet och framåt. Stugan är en parstuga, även kallad ryggåsstuga, och har haft två ägare fram till 1946. Det var alltså en person, eller flera, som bodde i rummet till vänster och till höger om ingången.
Kalle mä pipa, mannen som gett huset sitt namn i folkmun, ägde aldrig huset utan bodde där i början av 1900-talet när hans syster Emy Carlsson ägde det. Men vem var då denna Kalle? Det finns berättelser om honom både nerskrivna och som vandringssägner.
– Kalle var diversearbetare, men var bland annat ringare i S:t Laurentii kyrka. Han var en sån som hade en kommentar på vad alla sa. En gång ville prosten göra honom svarslös och sa att nu ska kyrkklockan elektrifieras, så man bara trycker på en knapp för att ringa i klockan. Då svarade Kalle: "Det dröjer nog inte länge förrän de sätter en grammofon i predikstolen!" berättar Ola Lönnqvist.
Händelsen finns återgiven i skriften Söderköpingsprofiler (1957) av signaturen Fänkol.
Framför stugan låg från början ett annat liknande hus med dass och förråd bland annat. 1944 hade det dock förfallit så mycket att det lutade 20 grader ut mot gatan, och ägarna fick ett rivningsföreläggande av kommunen.
– Annars skulle de få 200 kronor i vite, säger Hans.
Samtidigt gjorde hälsovårdsnämnden en kontroll av stugan och utfärdade "ett förbud mot byggnadens användande för bostadsändamål i sitt nuvarande skick". Sen dess har det bara använts som sommarstuga, men har alltså fått en rejäl ansiktslyftning invändigt.
Varför säljer ni nu?
– Vi vill skaffa oss ett hus i skärgården och bo där permanent, och inser att vi inte kan ha det här också, säger Hans.
– Det är med blandade känslor. Jag har lagt ner massor av tid och pengar på det här huset, så det blir nog en tår i ögat den dagen.