Problemen startade tidigt. Endast 34 år gammal fick Rickard Johnson, eller Jojo som många kallar honom, en allvarlig hjärtinfarkt.
– Jag fattade inte riktigt vad som hände. "Det här händer inte mig", var det enda jag tänkte.
Han lyckades ändå att ta sig ner till vårdcentralen. Där insåg han allvaret.
– Det blev ilfart till sjukhus i ambulans. Sedan började hela proceduren.
Det innebar akuta insatser – följt av medicinering, men utan någon större förbättring. Hjärtat var svagt och förstorat. För att strama till det opererades ett slags syntetiskt nät in.
– De gick in mellan revbenen med hjälp av en ”klo”. Tyvärr blev inte resultatet som man hade hoppats.
Nästa steg var en implanterbar hjärtstartare, eller ICD, som levrerade en kraftig stöt vid hjärtrusningar, oregelbundna slag eller hjärtstopp.
– Den var jävligt obehaglig, minns Rickard Johnson.
Stöten var så kraftfull att han kunde falla omkull.
– Det var som en hästspark.
Problemen har gjort att han endast kunde jobba sporadiskt genom åren. Rickard Johnson är tacksam för all kärlek och stöttning som han har fått från familj och vänner.
Det har varit viktigt.
– Jag har varit sjuk länge. Det har varit hopp och förtvivlan. Vissa perioder har varit väldigt påfrestande för oss som familj. Mina två döttrar har alltid fått leva med att jag har varit sjuk. De har alltid ställt upp och fått ta hänsyn för mitt mående, vilket givetvis min sambo också har gjort.
2020 kom han med på listan för transplantation. Men bristen på donatorer är stor. Enligt Hjärt-lungfondens statistik dör en person i veckan i väntan på ett nytt organ i Sverige.
Allt Rickard Johnson kunde göra var att avvakta. Och hoppas.
– Jag var väldigt dålig. Jag orkade bara gå några steg under en hel dag.
– Det enda jag kunde tänka på var ett nytt hjärta, ett nytt liv.
Efter några månader ringde telefonen. Ett hjärta med rätt blodgrupp och storlek hade donerats.
– Det var precis på gränsen. Det kom i rättan tid, annars hade jag inte varit med i dag.
– Det fanns inga andra alternativ. De hade gjort alla andra grejer. Det fanns inget annat att ta till.
Han flögs till Lund för operation. Den lyckades, och efter fyra dagar i respirator vaknade Rickard Johnson upp.
Vägen tillbaka blev tuffare än han hade kunnat föreställa sig.
– Det var det fruktansvärt jobbigt. Jag var helt själv, det var mitt i pandemin, och jag fick inte ha med mig någon.
– Jag var som Bambi på hal is.
Även mentalt var han slutkörd. Inte minst på grund av medicinen som motverkade att kroppen skulle stöta ifrån sig sitt nya organ.
– Det var som bomull i huvudet. Jag var så hjärntrött efter allt jag hade gått igenom. Jag kunde inte ens skriva eller hålla i telefonen när jag skulle prata med sambon. Den var som en tegelsten.
Hur mår du i dag?
– Hjärtat funkar ju. Men man är lite tröttare, det är svårt att bygga upp styrkan. Och kroppen blir lite nedsatt av medicinen.
– Vi blir inga hundrameterslöpare. Men vi kan gå, cykla och vissa av oss springer också.
För Rickard Johnson innebar transplantationen att han kunde börja spela golf igen.
Det var något som du hade sett fram emot?
– Ja. När jag låg på sjukhuset i Lund såg en sjuksköterska att jag tittade på golf på min ipad. Hon berättade att det fanns SM, EM och VM för transplanterade. Det gav mig ny energi. Jag ringde till både sambon och svärsonen och sa att jag tänkte ta SM-guld.
Året efter höll han sitt löfte. Vandringspokalen står i hörnet i tv-rummet där vi sitter.
– Det gick, jag vet inte hur. Jag hade inte spelat på så många år. Även om jag var låghandikappare en gång i tiden.
Sedan dess har han vunnit ännu ett mästerskap. I våras arrangerade han sin egen tävling – Jojos hjärtgolf – på hemmabanan NSGK i Söderköping.
Initiativet resulterade i nästan 20 000 kronor till Hjärt-lungfonden.
Turneringen återkommer nästa år. Och han tänker tävla i både EM och VM för transplanterade de kommande åren.
– Så länge livet vill.
Endast åtta procent av östgötarna har tagit ställning till om de vill donera ett organ. Den siffran är den stora anledningen till att Rickard Johnson vill berätta sin historia.
Han vill att fler ska få samma chans som han fick, och uppmanar alla att överväga att bli donator.
– Jag är väldans tacksam att det finns folk som ställer upp. Att sitta där själv och känna att livet håller på att rinna ut, det är något som är svårt att beskriva för den som inte har upplevt det.