"Det var en massiv stenkastning. Om en sten hade träffat fel, om någon av oss fått en sten i huvudet, då hade det här slutat på ett annat sätt", säger Mattias Brauns, brandman i Söderköping.
– Det här var en situation som man i sin vildaste fantasi aldrig kunde drömma om skulle inträffa. Vi jobbar för att rädda och hjälpa människor, då förväntar man sig inte att bli stenad, säger Mattias Brauns.
På skärtorsdagen den 14 april i år kom larmet som fem brandmän från Söderköping inte kommer att glömma. De var närmast och skickades på larmet. På 93 sekunder var de på plats och då förändrades allt.
– Jag såg två bilar som brann och det var en massa folk runt omkring. Men ingen varningsklocka ringde då. Ofta när det är olyckor så samlas en massa människor i närheten, säger Mattias Brauns.
– Sedan svängde allt som på en given signal.
Plötsligt såg de en hord av svartklädda och maskerade människor som sprang emot brandbilen, kastade stenar för att skada dem. Själva satt de fast inne i brandbilen som attackerades.
Brandmännen från Söderköping var först på plats under påskupploppen Navestad i våras.
– Det var en massiv stenkastning. Om en sten hade träffat fel, om någon av oss fått en sten i huvudet, då hade det här slutat på ett annat sätt, säger Mattias Brauns.
De som attackerade runt omkring dem kastade både stora och små stenar. Ljudet av dunsarna mot brandbildens tak och fönster fyllde bilen. Mattias Brauns satt i framsätet, bredvid chauffören, och såg hur stora stenar studsade mot vindrutan. Han hade ingen hjälm på sig.
– Det var en hagelsvärm av stenar och ganska snabbt blev hela framrutan vit. Stora stenar som dunsar mot oss. Vi började få panik i bilen. "Kör, kör" skrek vi.
– Tack och lov hade vår brandbil ett extra laminerat skyddsglas. Annars tror jag det skulle ha räckt med två, tre stenar och rutan hade varit krossad. Nu blev det ett hål, efter ett tag, men rutan höll även om den såklart krossades.
"Vi började få panik i bilen. "Kör, kör" skrek vi till chauffören. Tack och lov hade vår brandbil ett extra laminerat skyddsglas", berättar Mattias Brauns.
Däremot höll inte sidorutan bredvid Mattias.
– Känslan när rutan gick sönder går inte att beskriva. Det var ett tydligt ljud som jag aldrig glömmer. Sedan fortsatte stenarna att smattra in, stora och små, föll de över oss, säger Andreas Fogelberg, som satt i baksätet.
De tre brandmännen i baksätet hade kastat sig ner på golvet och sökt skydd. Men med all skyddsutrustning på var det trångt. Stenarna träffade dem. Efteråt har de sett att även betongskrot kastades in. Brandmän använder inte skyddsvästar utan kläderna ska skydda dem mot hettan.
– Det kändes som om det pågick ett krig, att vi kom in i en krigszon. Det var ingen vanlig räddningstjänst längre. Att alla var svartklädda runt omkring bilen och hade masker kändes väldigt konstigt, säger Andreas Fogelberg.
Påskupploppen i Navestad pågick under flera dagar.
Chauffören gjorde allt han kunde för att backa utan att köra på någon. Det var en av de första gångerna som han körde. Efteråt har kollegorna hyllat honom att han lyckades ta dem därifrån på ett bra sätt.
– Rena turen att inte han fick en sten i huvudet, då hade det varit helt kört, säger Mattias Brauns.
Luften inne i bilen var alldeles vit av små glaspartiklar som yrde runt i hytten samtidigt som stenarna hela tiden fortsatte att komma. De såg hur de svarta gestalterna böjde sig ner och tog upp stenar som inte hamnat inuti bilen och kastade dem igen och igen.
– Det var unga arga svartklädda människor överallt.
Så här såg brandbilen ut efter attacken.
Attacken mot brandbilen varade kanske en minut. Under rättegången pratades det om omkring 60 sekunder. Långa sekunder för dem som satt fast i den.
– Man kände panik. Vi satt alldeles fast. Kunde inte röra oss, kunde inte skydda oss, kunde inte göra någonting. Sedan blev jag både arg och frustrerad, vi kom ju dit för att hjälpa till. Sedan var jag rädd. Vi hade ingen aning om vad som kunde hända oss. Det var mycket känslor på en gång. Man hinner tänka väldigt mycket, säger Fredrik Lööf.
När de lyckats backa undan rapporterade Mattias Brauns att de blivit attackerade.
– När vi kommit därifrån kom en kollega direkt med en ögonskölj till mig. Jag som suttit längst fram utan hjälm var orolig för mina ögon. De gick inte att skydda i kaoset.
Beslagtagna molotovcocktails som hade förberetts. Bilder från förundersökningen.
Ambulans kom och såg över skadorna. Mattias hade fått flera stenar på sig, bland annat på ena armen. Även kollegorna behövde sjukvårdshjälp. Efteråt samlades de med kamratstödjare.
– Vi öppnade oss för varandra och stämningen i gruppen har blivit en helt annan efter den här händelsen. Vi var en bra grupp innan men nu står vi ännu närmare varandra, det stärkte oss som grupp, säger Fredrik Lööf.
– Det var nyttiga samtal. Men vi alla valde att köra igen. Redan dagen därpå var vi i tjänst. Det var som om vi hade ett behov av att åka ut på "vanliga" larm igen, säger Mattias Brauns.
De fem brandmännen som attackerades känner att händelsen har stärkt dem som grupp. "Vi öppnade oss för varandra och stämningen i gruppen har blivit en helt annan. Vi var en bra grupp innan men nu står vi ännu närmare varandra,", säger Fredrik Lööf.
– Det kändes skönt att åka ut på småsaker igen. Det var också bra att vara tillsammans och ventilera det som hänt, säger Fredrik Lööf.
Redan på söndagen, tre dagar efter attacken, fanns de som förstärkning i Norrköping. De behövde dock inte åka ut på oroligheterna som fortsatte i Norrköping.
– Men det är klart, då hade man en klump i magen. Vi var ju ändå förstärkningen. Nu efteråt märker jag att jag har ögonen öppna på ett annat sätt i vissa situationer. Plötsligt vet jag att situationer kan vara hotfulla på ett sätt som vi inte föreställt oss tidigare, säger Andreas Fogelberg.
" Det var nyttiga samtal med kamratstödjare efteråt. Men vi alla valde att köra igen. Redan dagen därpå var vi i tjänst", säger Mattias Brauns.
De har fått en annan bild av samhället men har inte velat prata så mycket om det. Att delta i flera dagars rättegång och att vittna har varit jobbigt.
– Jag tycker det är jobbigt att dra upp allt igen. Det kommer tillbaka. Jag var tvungen att ännu en gång berätta hur jag kände och upplevde det och samtidigt höra mina kollegors upplevelse. Det var jobbigt, säger Fredrik Lööf.
En bil som stod på en parkering i Navestad blev helt övertänd i samband med upploppet i påskas.
Under rättegången satt de i samma sal som de åtalade och såg deras ansikten.
– I någon form har man gått och laddat inför rättegången. Innan den ville vi inte berätta eller prata om detta för någon utomstående. Jag kände att jag ville leverera till rättsväsendet och var fokuserad på att ge en så rättvis bild som möjligt. Nu hoppas jag att det är över och att vi slipper vittna mer, säger Mattias Brauns.
– I min värld var det här ett sätt att få ut blåljuspersonal till flera platser så att flera personer sedan kunde samlas på ett ställe och börja agera. Det är en attack mot samhället.
De tycker det är bra att den rättsliga processen ändå har gått så fort. Efter ett halvår har tre av de inblandade fått sina domar av tingsrätten. De två som var inblandade i attacken mot brandmännen dömdes till sex års fängelse. Ännu är det inte klart om de kommer att överklaga domen.