– Ringrostig? Bra att du sade det. Jag måste börja sjunga upp mig – måste börja ordentligt idag.
Hans Bigestans och resterande delar av Musikteater Gulasch har tillsammans inte tagit ton sedan i november. De två snartkommande spelningarna på Edgars på Lagnö och Korskullens Camping blir sommarens första. Trots det ser de med lugn på föreställningen som närmast blivit deras paradnummer.
– Vi har kört den långt över 200 gånger, säger en av gruppens grundare, Kenneth Höglind.
Enligt honom kan publiken förvänta sig ett mer lättsmält musikprogram av flera låtar som ringas in av pjäsens grundidé: Alla är vi bra på något.
– Sedan kan det vara att cykla långsamt, springa snabbt eller att äta mycket mat.
För gruppen är det särskilt viktigt att locka fram den känslan hos barn och påtala att alla har ett värde oavsett, att det viktiga inte är att vara bäst.
Musikteater Gulasch bildades år 2000. För åtta år sedan tillkom bandets tredje medlem, Louise Ottosson. Under hela tiden har de huvudsakligen inriktat sig på teater för barn.
För både Hans Bigestans och Kenneth Höglind är det roligaste och samtidigt mest utmanande med barnteater barnens spontanitet.
– Man måste vara så exakt hela tiden och fånga dem. Är det tråkigt så sticker dem. Då finns det något annat som är roligare, kanske en gunga eller något, säger Kenneth Höglind innan Hans Bigestans tar ordet.
– Är det bra så säger de det, barn lägger sig gärna i vilket är jättekul när man sjunger och spelar.
Därför har också den senaste tiden, med substitut som streamade online-föreställningar, fråntaget särskilt mycket för dem.
– Man får ingen näring utan publiken. Man märker hur viktigt det är att få den där bollen tillbaka som man slänger ut. Bara att inte få en applåd är ju störande.
De båda gruppmedlemerna är mer än redo att för fulla maskiner ta vid igen efter att pandemin drog i handbromsen för teatrar i hela landet.
Vad den här perioden kan ha inneburit för branschen är dock fortsatt för tidigt att säga enligt de båda, som höjer ett varningens finger.
– Jag har haft en rädsla för att samhället ska ha vant sig med mindre kultur - det går ju ändå, säger Hans Bigestans. En tråd som tas upp av Kenneth Höglind.
– Risken är att de som tidigare varit dåliga på att ta in kultur för barn struntar i det, helt, säger han och fortsätter.
– För att barn ska bli intresserade av kultur måste de få intresset någonstans ifrån, inte bara föräldrarna.