Ebba Hjort, Alva Widholm, André Olsson och Oliver Bevedahl är alla mer än nöjd över att vara tillbaka.
– Det är nästan lite konstigt att vara tillbaka på heltid. Vi spenderade hela våren med att åka fram och tillbaka till skolan och då hittade man sina rutiner i det och började tycka att det var normalt, säger Alva Widholm, som i förra veckan började tredje året på Nyströmska gymnasiet.
Årets sistaårselever har haft en gymnasietid som ingen annan årskull tidigare. Efter ett mer typiskt och lyckligt ovetande första halvår på gymnasietiden under hösten 2019 har 03:ornas studieperiod därefter flutit ut i rastlös pendling mellan distans- och platsstudier.
Inför höstens skolstart höjdes många varningsfingrar för hur en åter fullbesatt skola skulle kunna förhindra smittspridning och vidhålla restriktioner.
För Ebba Hjort och hennes jämnåriga har däremot den extraordinära situation de senaste två åren blivit vardag.
– Mycket är likt sedan förra året. Vi har gått nästan två år så vi vet att man till exempel ska hålla avstånd i kön när man ska käka, att man inte blandar sig mellan klasserna i onödan.
Oron att smittotalen ska öka och att den återgivna friheten ska dras tillbaka bär hon dock med sig.
– Det kan ju komma ett meddelande närsomhelst. Det gick ju så himla fort förra gången, så det kan ju gå lika fort den här gången med, så orolig är man.
Anders Forsberg är också av uppfattningen att det ökade ansvaret eleverna behövt ta under distansstudierna kan komma att ge fördelar längre fram.
Nyströmska gymnasiets rektor, Anders Forsberg, är även han trygg i att de senaste årens lärdomar - såsom trängselminskande scheman - kommer ligga till grund för en smittsäker skolgång.
Framför allt är han glad över att återigen kunna se elever med lagom avstånd mellan varandra tillbaka i korridorerna.
– Det känns ju rätt så fattigt själv arbetet när eleverna inte är här.
Väl tillbaka vid skolbänken är många tacksamma över att återigen kunna umgås och vara en del av en klassgemenskap som blivit lidande i och med distansundervisningen. Men med en student plötsligen bara två terminer bort återvänder inte Oliver Bevedahl utan att känna att något gått förlorat längs vägen hit.
– Många släktingar frågade mig hur det känns att ta studenten om ett år och jag tänkte "rätt tråkigt egentligen". Lite roligt kan det väl vara, men det är synd eftersom det känns som att det tagit slut så snabbt och vi har missat så mycket.
– Vi borde hunnit med mer, bryter André Olsson in och syftar på allt från möjligheten till att åka på en utbytestermin långt bort till vardagligt umgänge klasskamrater emellan på hemmaplan.
På skolan finns fortsatt en stor mängd restriktioner, exempelvis fick den gemensamma skolstarten ställas in när regnet hindrade den från att hållas utomhus.
Allt är däremot inte bara missmod och utsiktslöshet. Med en knapp veckas perspektiv ser eleverna såväl lärdomar som framtida ljuspunkter av de två åren.
– Jag har fått en annan respekt för sjukdomar. Tidigare brukade jag gå till skolan om jag var lite småsnuvig och tänkte att det inte var en stor grej men nu har man fått mer respekt för det och tänka på andra mer, säger Alva Widholm
Hennes klasskamrat Oliver Bevedahl ser också på andra sidan distansundervisningens prövningar en erfarenhet som kan komma väl till användning senare i livet.
– Nu har man ju kunskapen att kunna jobba eller plugga på distans.
Ebba Hjort är inne på samma spår och tror att hennes årskurs är bättre förberedd för framtida universitetsstudier än tidigare.
– Man har ju lärt sig vad som fungerar för en själv när man pluggar själv, som man inte hade gjort annars. Så jag tror absolut jag kommer kunna ta hjälp av det här.