För Maryam Zeitooni Dicker blir nya jobbet i Söderköping en återkomst till uppväxtstaden.
Hon har redan hunnit med en rad olika chefsbefattningar under karriären. Främst inom den kommunala sektorn, men även på den privata sidan.
I Norrköping ansvarade Maryam Zeitooni Dicker för spårvägen och spårvagnarna på tekniska kontoret. Senast kommer hon från en tjänst som kontorschef på Kommunlantmäteriet på miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen i Linköpings kommun.
Som barn flydde Maryam från krigets Iran. Efter en tid på flyktingförläggningar i Motala och Valdemarsvik hamnade familjen i Söderköping. En omställning och kontrast jämfört med storstadslivet i hemlandet.
– Men mottagandet vi fick var väldigt varmt och hjärtligt. Det gjorde att man kände att det här kommer att bli bra.
Maryam ingick i den första kullen som tog studenten från Nyströmska gymnasiet i Söderköping. Sedan gick flyttlasset till Norrland och Luleå tekniska universitet.
– Jag visste att jag ville bli någon slags ingenjör. Det var området som tilltalade mig.
Men att jobba på kommun hade hon inga planer på.
– När jag var ung tänkte jag på en kommun som en stor grå koloss. Men bilden blev en annan när jag som nyexaminerad ingenjör började mitt första kommunala jobb.
Nu ska hon basa över serviceförvaltningen i Söderköping och omkring 120 medarbetare på enheterna arbetsmarknad, kultur och fritid, näringsliv och turism, kost, VA- och renhållning, fastighet samt teknik och entreprenad.
Vad är det bästa med att jobba på en kommun?
– Att man får vara med och bidra i hela kedjan. Jag har ett stort intresse för samhällsutveckling och brinner för att göra bra saker för många människor.
Vad är svårt?
– Den stora utmaningen är att det handlar om stora organisationer med längre beslutsvägar. Det gäller att ha ett gott och bra samarbete med politiken. Det är de folkvalda som är våra beställare och medborgarnas förlängda arm.
En annan, annorlunda, utmaning blir att börja ett nytt jobb mitt under en pågående pandemi.
– Det kommer kanske att ta lite längre tid att lära känna mina nya medarbetare. Samtidigt tror jag att många har blivit ganska inkörda på att träffas digitalt nu.
Men allt är inte jobb. Maryams två döttrar håller båda på med gymnastik och hon är engagerad i föreningslivet. Även om dryga 20 år har gått sedan flytten har Maryam bibehållit kontakten med kommunen där hennes föräldrar fortfarande bor.
– Jag har alltid sagt att jag åker hem till Söderköping när jag hälsat på dem. Det är hemma för mig.