Femåriga Elina är en helt vanlig flicka som tycker om att leka och klättra i träd. Det enda som är annorlunda är att Elina har sin assistent Torsten eftersom hon sitter i rullstol.
– Ingenting är omöjligt. Jag är inget barn som har suttit still utan jag har testat mycket. Att rida, klättra och mycket mer. Det är viktigt att de vuxna förstår att bara för att man sitter i rullstol är man inte gjord av glas, man vill testa och ibland misslyckas som alla andra, säger 27-åriga Amanda Hellberg från Söderköping.
Hennes grönblå ögon är inramade av långa svarta ögonfransar och glittrar när hon pratar om sin bok. Även hennes svarta blus glittrar under den gröna kavajen där det långa svarta lockiga håret breder ut sig långt ner över axlarna.
– När jag växte upp fanns det inga liknande barnböcker, inga förebilder att identifiera sig med och än i dag finns det knappt. Min bok är ganska unik i sin utformning. De filmer och böcker som finns handlar oftast om en olycka då allt är så hemskt. Men då glömmer man att det är ett brett spann, allt är inte svart eller vitt. Man kan inte dra alla över en kant.
Det har tagit många år innan Amanda vågade att skriva sin första bok, men under pandemin gjorde hon slag i saken. Då hittade hon också Agnes Danielsson, som efter hennes instruktioner, har illustrerat boken.
– Det är så många vackra varma bilder som jag tycker väldigt mycket om. Assistenten Torsten och Elina tillsammans och även farbror Ted.
I boken tar Amanda sig an många fördomar. Farbror Ted tycker bäst om att gå i klänning, och det ska ingen ta ifrån honom. Elina älskar sin farbror Ted, och då vuxna människor säger elaka saker till honom förklarar Ted att det är för att de inte förstår bättre.
– Att döma någon annan för hur den vill leva är idiotiskt. Om farbror Ted vill gå i sin spetsklänning och är nöjd med det så är det bra. Barn dömer oftast inte, det är de vuxna som för över sina fördomar till barnen, säger Amanda.
Hon är precis klar med sin utbildning till förskollärare. Drömmen är att kunna både jobba och skriva böcker.
– Barn måste få fråga, jag tycker det är bra att de frågar mig saker. Jag älskar barn och brukar säga till dem att det handlar inte om att vara normal eller onormal utan att leva på sitt eget sätt. Det som är ditt normala för dig.
– Jag förstår att boken är normöverskridande på många sätt och det handlar både om erfarenheter och saker jag hittat på. Den riktar sig både till barn och vuxna. För många gånger är det de vuxna som måste tänka efter hur de överför sina egna fördomar. Det handlar om okunskap. Om jag kan hjälpa samhället att bli mer öppet och accepterande så känns det väldigt bra för mig.
Amanda berättar att hon själv föddes tre månader för tidigt och fick då syrebrist.
– Jag har alltid suttit i rullstol, men jag har alltid gått i vanlig skola och utbildat mig. Man lever bara en gång och då måste man få testa på att leva sitt liv. Visst har jag också dagar som är tuffa, men så är det ju för alla människor. Jag vill hjälpa till att öppna samhället, förändra det lite och att ge förebilder till barn.
Boken är redan inne på sin tredje tryckning trots att den bara funnits ute i ett halvår.
– Jag är både tacksam och förvånad över att den tagits emot så bra. Många har redan frågat om en uppföljare och det kanske det blir.