Anhöriga till boende på Dalgården, Tallgården och Gläntan fick en lång lista med saker att köpa.
Det var i höstas som företaget Vardaga vann upphandlingen om tre demensboenden på Storängen i Söderköping. När Anita Wallstedt fick en lista i handen och skulle köpa toalettpapper, hink, mopp och andra städartiklar så tog det stopp, något som Aftonbladet var först att rapportera om.
– Varför ska vi stå för allt detta? Det borde ingå i boendet när de betalar så hög hyra för ett rum. Det här handlar om en extra kostnad på mer än tusen kronor för alla anhöriga, säger Anita som har sin make Karl-Axel på Storängen.
Efter att hon slagit larm så har listan tagits bort. De anhöriga behöver inte köpa in utrustningen.
– Vi beklagar verkligen att den här listan kom ut. Det blev fel, ett misstag av oss. De som har haft utgifter får tillbaka dessa, säger regionchef Gertrud Ojetoft på Vardaga.
Behöver de redovisa kvitton?
– Absolut inte, de kan bara prata med verksamhetschefen och klargöra vilka utgifter de haft.
"Det är alltid ett misslyckande om anhöriga inte är tillfredsställda med vården. Jag beklagar det, det är jättetråkigt. Men det är bra att de känner att de kan kritisera så att vi vet vad de saknar", säger Gertrud Ojetoft, regionschef öst på Vardaga.
Hittills har de boende haft en väldigt spartansk vardag. Trots att 16 personer bor på den aktuella avdelningen på Dalgården så fanns till för några dagar sedan bara tre fåtöljer i tv-rummet. Fåtöljerna har anhöriga skänkt.
– Det här är verkligen ingen hemmiljö för de dementa och min man trivs inte. Han försöker rymma och har slagit sig alldeles blå då han ramlat rätt ner i sten när han klättrat över exempelvis balkongräcket. De har inte tillräckligt med säkerhet och inte de planerade rutiner som krävs, säger Anita Wallstedt.
I tv-rummet på Dalgården har det bara funnits tre fåtöljer till 16 boenden under sju månader. Efter kritiken från anhöriga finns där idag även en lånad soffa. Möbler till boendet kommer först runt påsk.
Nu, sju månader efter att Vardaga tog över driften, utlovas möbler till de allmänna utrymmena på boendet. Ansvariga på kommunen och på Vardaga lovar att möbler är beställda och ska komma runt påsk.
Tills helt nyligen blockerades även nödutgångarna med tunga möbler för att de dementa inte skulle kunna rymma.
– Det är ju livsfarligt om det börjar brinna eller något annat. Först när jag kritiserat detta offentligt så har blockeringarna av nödutgångarna tagits bort. Nu har de också fått en soffa till låns. Men den är av tyg, så den kommer inte att hålla länge. Det är väldigt ofta som de boende kissar på sig, säger Anita Wallstedt.
Dementa på boenden i Söderköping betalar över 12 000 kronor i månadshyra. Trots det fick anhöriga en lång lista med saker att köpa som exempelvis toalettpapper. "Det har blivit ett misstag", säger Ann Henriksson, socialchef i Söderköping.
Hon kämpar för att maken Karl-Axel ska få en värdig tillvaro men samtidigt är hon trött. Allt ansvar och alla problem tar på hennes krafter.
– Jag är van att kämpa för dem som inte blir rätt behandlade. Jag tänker inte bara på min Karl-Axel, jag tänker på alla de boende. Tänk alla dem som inte har anhöriga. Eller alla anhöriga som inte orkar säga emot.
Det var för två år sedan som hela hennes tillvaro förändrades då maken Karl-Axel fick en stroke och därefter en hjärnskada. Makarna hade precis sålt ett hus i Norrköping och flyttat till ett mindre i Söderköping. Drömmen var att köpa en husbil för att kunna resa runt i landet. Upp till Norrbotten där Karl-Axel är född och runt till andra platser de inte hunnit uppleva. Så blev det inte.
– Karl-Axel var en mästare i köket och hade en restaurang i Stockholm. Han älskade musik, spelade piano och fler instrument i många orkestrar. Nu har den gnistan försvunnit men jag märker att han är rastlös.
Idag går Anita med kaffe, fikabröd och frukt till Dalgården flera gånger i veckan. Hon är med på anhörigträffar och tar hand om deras lilla hund Molly.
–Om ingen ser det och anmäler, så blir tillvaron inte mänsklig för de boende. Som jag ser det försöker vårdföretaget hela tiden ta de billigaste lösningarna, inte de bästa. Som blöjorna de använder, de suger inte upp ordentligt. Karl-Axel är ofta nerkissad och det är inte värdigt för honom och det blir merjobb för personalen. Både att tvätta honom och kläderna. Så var inte blöjorna som den förra vårdgivaren hade.
"Man blir anhörigsjuk av sånt här, jag kan inte koppla av utan är orolig dag och natt för hur min man Karl-Axel har det", säger Anita Wallstedt.
Anita Wallstedt tycker synd om personalen som kämpar men ofta är underbemannade. Att bara en personal har hand om 16 boende under nätterna anser hon är för låg bemanning.
– Karl-Axel har rymt flera gånger och plötsligt kommit hem utan att personalen ringt mig och sagt att han är försvunnen. Man blir anhörigsjuk av sånt här, man kan inte koppla av utan är orolig dag och natt för hur han har det.
I tv-rummet finns också ett bord med fler trästolar. Anhöriga är kritiska till att de boende inte fått ett bra möblerat boende på sju månader.
Regionchef Gertrud Ojetoft på Vardaga förklarar att alla fyra avdelningar på Dalgården har en nattpersonal var. Dessutom finns ytterligare en person som ska kunna vara till hjälp. Hon har inte tidigare hört kritiken om blöjorna.
– Det är inget jag känner igen. Inkontinensskydd ska alltid vara individuellt anpassade, det ska inte vara en sort på ett boende utan individanpassat. Det här ska absolut vara gjort i verksamheten men ibland är det svårt att hitta rätt, säger hon.
Nu ser Vardaga över behov av räcken vid uteplatsen och annat för att de boende inte ska kunna skada sig om de försöker rymma.
Varför har det inte gjorts tidigare?
– Det kan jag inte svara på då fastigheten är kommunens ansvar. Nu sker först en temporär lösning, säger Gertrud Ojetoft.
Anhöriga tycker att ni tar de billigaste lösningarna, är det så?
– Det är tråkigt om de har den inställningen. Vi vill ge bra vård och omsorg. Det är alltid ett misslyckande om anhöriga inte är tillfredsställda med vården. Jag beklagar det, det är jättetråkigt. Men det är bra med en dialog och att de känner att de kan kritisera, säger Gertrud Ojetoft.
"Möblerna är kommunens ansvar. Jag håller med om att det tagit orimligt lång tid för oss att åtgärda. Av någon oklar anledning togs möblerna bort då man bytte vårdföretag", säger socialchef Ann Henriksson i Söderköping.
Socialchef Ann Henriksson i Söderköping är bekymrad över det som inträffat och har tillsatt en extra avtalsuppföljning de kommande två veckorna.
– Kritik har funnits både från medarbetare och anhöriga. Det är bra att man reagerar. Inköpslistan blev fel, ett missförstånd. Det ser olika ut i olika kommuner. Söderköping tillhandahåller mer än andra kommuner.
Varför har de boende inte haft möbler sedan Vardaga tog över verksamheten?
– Det är kommunens ansvar. Jag håller med om att det tagit orimligt lång tid för oss att åtgärda att möblerna fattades. Av någon oklar anledning togs möblerna bort då man bytte vårdföretag. Sedan har det tagit orimlig lång tid att se efter om det finns möbler som kan återanvändas. Nu då det konstaterades att det inte fanns så har man upphandlat nya möbler som kommer runt påsk, säger Ann Henriksson.
Varför möblerade ni inte tillfälligt?
– Det är klart att vi skulle ha gjort men det är lätt att vara efterklok. Det borde vi självklart ha gjort, säger Ann Henriksson.
Under de kommande veckorna ser kommunen över hur företaget löser bemanning, arbetssätt, trygghet och säkerhet samt rutiner vid avvikelser med mera.