Rosorna som Magnus Ohlin lämnade på platsen.
Den här torsdagen visar sig Skärblacka med sin omgivning sig från sin bästa sida med sin klarblåa himmel, strålande sol och behagliga vindar.
Men på gatorna i samhället och ovanför de vackra, gula rapsfälten vilar en sorg som ingen kommer undan. Alla känner någon som har någon slags koppling till de omkomna barnen. Ingen kan helt skjuta undan tankarna från tisdagskvällens tragiska olycka där tre ungdomar omkom efter en trafikolycka där bilen började brinna.
Under eftermiddagen har folk återigen börjat samlas vid olycksplatsen. Ungdomar står i små grupper och pratar med varandra samtidigt som de lägger ner blommor. De har kommit hit med sina föräldrar, eller mor- och farföräldrar.
En av dem som har valt att komma hit är Magnus Ohlin, busschaufför på Kanalbuss. Han står märkbart berörd på vägen intill efter att just ha lämnat en kruka med rosor intill de andra blomstren inne i skogen där de tre ungdomarna omkom.
– Alla på jobbet är riktigt ledsna. Det är jobbigt. Man bygger upp en relation med de barn som åker med i skolbussen under alla de åren som man skjutsar dem till skolan. Att komma hit och lämna blommor är det minsta man kan göra, säger han innan han avslutar:
– Det är våra barn som vi kör.
Ica i Skärblacka valde att flagga på halv stång på torsdagen. "Man vill visa sitt stöd till de drabbade på något sätt", säger Rebecca Johansson som jobbar i butiken.
Icabutiken har hissat flaggorna på halv stång. De fladdrar vilt i vinden.
– Man vill visa sitt stöd till de drabbade på något sätt, säger Rebecca Johansson som jobbar i butiken.
Även hon säger det som alla säger. Att alla i Skärblacka har någon slags relation till de drabbade. Hon är själv uppvuxen här men kände inte de omkomna ungdomarna personligen. Men hon har sett dem i butiken många gånger.
– De kommer hit i stora kompisgäng. Helt plötsligt ser man att några ur gänget saknas, säger hon.
Under onsdagen såg hon hur ledsna ungdomar, en efter en, kom in i butiken för att köpa rosor att lämna på olycksplatsen.
– Det som har hänt är förskräckligt. Man blev berörd när man såg hur ledsna de var när de var här, säger hon.
Lena Bohman, församlingsherde, pratade med många ungdomar under onsdagen.
Utanför Skogsängsgårdens kyrka vajar den svenska flaggan på halv stång. Den gör sig ständigt påmind i bakgrunden när församlingsherden Lena Bohman pratar med oss. Under onsdagen pratade hon med ungdomar vid olycksplatsen och vid minnesplatsen som eleverna själva har skapat utanför Mosstorpskolan.
De allra yngsta ville veta vad som hade hänt. De ställde frågor som "var är de nu?". De äldre pratade mest med varandra, men även de hade frågor. "Varför?" var den vanligaste. Alla försökte förstå hur det här kunde hända.
– Det finns ingen mening med en sådan här händelse. Den är bara fruktansvärt, säger Lena Bohman.
Hon berättar att barnen hade så svårt att förstå att deras kompisar inte längre finns. "Jag pratade ju med min kompis i går. Nu är han borta", hade en sagt.
Vad svarar man som utsänd från Svenska kyrkan? Uppgiften är inte enkel.
– Det handlar mycket om att visa att vuxna finns där för dem. Att lyssna och bekräfta att det här är fruktansvärt. Att försöka ge dem stabilitet mitt i kaoset.
Vad har du för tips att ge till föräldrarna?
– Lyssna och ta era barns frågor på allvar. Bekräfta att det är svårt att förstå. Försök inte att svara på sådant du inte vet. Sprid inte information från sociala medier som du inte vet är sann. Tala om för dina barn hur mycket du älskar dem och hur tacksam du är att de mår bra.
Maria Lundquist jobbar på ett av Skärblackas kaféer. "Man försöker att inte tänka på det hela tiden och fokusera på jobbet. Men så fort jag ser några ungdomar, eller en EPA-bil, så kommer det över en. Jag ryser nu, bara när vi pratar om det", säger hon.
En av de naturliga mötesplatserna är Skärblacka Café och hembageri. Där jobbar Maria Lundqvist. Hon berättar att det har varit ett par omtumlande dagar. Många av samtalen glider in på den tragiska olyckan.
– Man försöker att inte tänka på det hela tiden och fokusera på jobbet. Men så fort jag ser några ungdomar, eller en EPA-bil, så kommer det över en. Jag ryser nu, bara när vi pratar om det.
Hon har bott i Skärblacka i 18 år. Den yngsta av de fyra barnen är i samma ålder som ungdomarna som färdades i bilen. Sonen kände en av grabbarna.
– Jag försöker prata mycket med min son. Vi har läst och sett nyheterna ihop. Det är viktigt att han inte bara är på sociala medier. Det spekuleras mycket där. Vi vet ju faktiskt inte vad det var som hände, säger Maria Lundqvist.
Andreas kände flera av ungdomarna som satt i bilen. "I ett sånt här litet samhälle känner alla till alla. Det är många som berörs av det som hände", säger han.
På sin väg hem från ICA träffar vi Andreas. Han jobbade med några av ungdomarna i tre år. Dessutom har en av hans döttrar, under lågstadiet, lekt med en av de avlidna. Hans andra dotter har även gått i samma klass som en av de överlevande.
– I ett sånt här litet samhälle känner alla till alla. Det är många som berörs av det som hände, säger Andreas.
Han minns framför allt en av grabbarna. En av dem som omkom i olyckan.
– Det var en sympatisk kille. Han var lite blyg och tillbakadragen, men verkligen en fin kille.
Andreas känner även ett par föräldrar till ungdomarna som var med om olyckan.
– Jag pratade med en av papporna i förra veckan ... det hela känns bara så tragiskt och ledsamt, säger Andreas.
Vad tänkte du när du först fick höra om olyckan?
– Jag hoppades självklart att det inte skulle vara någon jag kände eller jobbat med. Men ganska fort fick jag ju veta vilka som var inblandade. Vilket är så fruktansvärt sorgligt, säger Andreas.
"Det är blandade känslor. Det här är den allvarligaste olyckan som jag har varit med om, det här tillhör definitivt inte vardagen. Samtidigt känner jag att det är en bagatell jämfört med hur anhöriga, nära och kära mår nu. Det finns de som har det betydligt värre", säger en av brandmännen som var tillbaka på olycksplatsen under torsdagen.
När vi åker förbi olycksplatsen kommer ett gäng brandmän från Räddningstjänsten Östra Götaland. De var i tjänst och jobbade under dödsolyckan.
Nu är de tillbaka. De står där länge. Visar sin respekt och pratar med några av ungdomarna som samlats där.
Vi byter några ord med en av dem, men han säger att han inte orkar prata om det som har hänt.
En kollega känner att han kan berätta lite om känslorna kring att vara tillbaka.
– Vi ville se platsen, det är en del i att bearbeta det som hände, säger han.
Hur går tankarna nu?
– Det är blandade känslor. Det här är den allvarligaste olyckan som jag har varit med om, det här tillhör definitivt inte vardagen. Samtidigt känner jag att det är en bagatell jämfört med hur anhöriga, nära och kära mår nu. Det finns de som har det betydligt värre.
Har ni fått bra stöd efter olyckan?
– Ja, det tycker jag att vi har fått. Vi tar också stöd av varandra, kamratskapet är väldigt viktigt när sådant här allvarligt händer, säger brandmannen innan de lämnade olycksplatsen, där havet av blommor kommer att fortsätta växa.
På torsdagseftermiddagen återvände flera ur räddningstjänstens personal till platsen där de jobbade i samband med den tragiska olyckan.