Som jag minns det var Skogsröjet ett av mina första festivaljobb. Det var, om jag räknat rätt, 2005 då Skogsröjet föddes. Även då stod Danko Jones på scenen och jag sveptes med direkt. Ett dunkande som slog i takt med min puls. Men innan den upptäckten hade jag en bestämd uppfattning om att jag inte passade in i sammanhanget. Inga skinnvästar, nitbälten eller boots fanns i min garderob. Där utmanades verkligen min förutfattade mening, för det finns knappast något mer tillåtande än en metalfest. Under Skogsröjet syns pirathattar, rosa peruker, mysbyxor, träskor uppblandat med de mer traditionella attributen. När jag anländer under fredagskvällen är det ingen som höjer ett ögonbryn över min klädsel. Jag kan i många andra musiksammanhang se att koder måste följas, men här: ingen bryr sig ett jäkla dugg, och det är underbart!
Skogsröjet i övrigt är skickligt anordnat. Tiderna hålls och publiken vandrar bekvämt mellan de två scenerna där akterna framförs växelvis. Både ljud- och ljusbilden känns riktigt välbalanserad. Området är städat, otaligt många ideella krafter, ställer upp. Merch, mat- och dryckestält i mängder. Det finns folk i neongula västar överallt som svarar på frågor. Festivalen har på många sätt utvecklats på ett positivt sätt.
Ni anar det, va? Att det finns ett ”men.” Årets line-up är intressant, spännande, lockande. Bjuder på nytt och gammalt, en del åt det softare hållet, en del otroligt tungt. Något för alla. Men av totalt 28 akter är består två av kvinnor. TVÅ! Den ena är Robin Beck (någon kanske dansade tryckare till hennes First time) och den andra är rockdrottningen från 80-talet – Lee Aaron. Nu är det ju 2018 och inget ont om nyss nämnda artister, men något nyare hade arrangörerna också kunnat skaka fram. Jag är rätt så duktigt trött på gubbar som aldrig slutar spela. Som skulle kunna göra en större insats som producenter, föra fram nästa generation, inte minst kvinnorna. Som har alla de resurser som krävs; makt, kontaktnät, kunskap och ekonomi. Men istället ska gubbmaffian klänga sig kvar som irriterande fästingar. Och jag förstår, det säljer. Gamla musikminnen, man är 15 igen, och flyter iväg på en tuss av nostalgi. Men är det verkligen så vi vill ha det? Hela tiden, framöver? Faktiskt mår jag lite illa vid tanken, jag bleknar. På den punkten undrar jag om någon kletat fast tuggummi i utvecklingskurvan. Här finns mycket att önska.
Ändå åker jag förstås genom de mäktiga skogarna med ett leende på läpparna. Erkänner att jag faktiskt inte kan sluta nynna på Last man standing. Så summering blir självklart att det varit en lyckad festival. Jag längtar till nästa år, med önskan om en högre procent kvinnor på line-up 2019.