Gun-Britt Bengtsson har jobbat som lärare under hela sitt yrkesliv och alltid uppskattat sitt jobb. Hon har jobbat heltid under alla år och visat ett stort engagemang för sitt arbete. När 65-årsdagen var något halvår bort började hon fundera på pensionering och när det var dags att ta steget. Så snart tanken hade väckts kom beslutet ganska fort.
– Jag bestämde mig redan i januari för att jag skulle gå i samband med sommarlovet. Jag fyllde 65 i maj och kände att det var lagom. Jag har gjort mitt, jag gav järnet in i det sista, säger Gun-Britt.
Det var många som undrade om hon inte skulle fortsätta till 67, och hon hade möjlighet att stanna kvar på halvtid. Men hon kände att det var dags att lämna, trots att hon alltid tyckt mycket om jobbet.
Hon är väl medveten om att ett par extra yrkesår ger pensionen en rejäl skjuts uppåt, men resonerar att pengar inte är allt.
– Får jag till mat och hyra är jag nöjd.
Gun-Britt var mentor till en nybliven lärare under sitt sista läsår och tyckte att det var skönt att ha någon att lämna över till. Den nya kollegan tog över klassrummet och var den som välkomnade de nya eleverna när höstterminen startade. Själv njuter Gun-Britt av den nyvunna friheten att kunna bestämma helt själv över sina dagar och sin tid.
Hon har ingen tydlig struktur på dagarna än, men tänker på att sprida ut aktiviteterna över veckan. Hon tar bussen in till stan och tränar ett par gånger i veckan, läser mycket, löser korsord och promenerar i naturen. Ärenden sprider hon ut så att inte allt är avklarat på en gång.
– Jag har inte riktigt landat än, veckorna har gått så fort. Jag tror på att göra en sak varje dag, för man är ju lite rädd att det ska bli långtråkigt. Bästa väninnan och jag promenerar mycket tillsammans, men hon har ett år kvar att jobba.
Maken som redan är van vid pensionärstillvaron är ofta iväg på sitt på dagarna, så de träffas inte så mycket till vardags. Går de till skogen ihop tar de gärna olika rundor. Gun-Britt resonerar att det är bra att inte hänga upp all tid på varandra, utan att ha aktiviteter var och en för sig. Intresset för lantstället delar de dock, och ser fram emot att kunna tillbringa mycket tid där tillsammans.
Gun-Britt har möjlighet att hoppa in och vikariera i skolan, men hon vet inte om hon kommer att göra det framöver.
– Det är flott att kunna ha ett val, konstaterar hon.
Samtidigt kan hon sakna barnen och uppskattar att de blir glada om hon dyker upp i skolan. Det är många som kommer fram och vill prata och visa vad de lärt sig.
Någon ångest över den stora förändringen har hon inte känt, snarare en lättnad. Känslan att slippa planera en ny termin, gå på ytterligare utbildningsdagar och läsa in ny litteratur är befriande.
När hon tänker tillbaka på yrkeslivet är hon glad över att hon har gett så mycket av sig själv och sin tid till eleverna.
– Jag har älskat att prova nya metoder, att vara påhittig och utmaningen i att hitta arbetssätt som passar alla, eftersom alla barn jobbar olika. Det är roligt att se vad det har blivit av dem. De äldsta är i 50-årsåldern nu.
Hon plockar fram sitt första klasskort från den lilla Fredriksdalsskolan i Lagerlunda i Norrköping. Det sitter inklistrat i ett album och alla barnens namn är antecknade under den svartvita bilden.
– Jag har haft flera av elevernas barn också. Hade jag varit kvar hade jag nog fått barnbarnen också, säger Gun-Britt med ett skratt.
När hon började 1972 kallades hon fröken Hallberg och alla lärare jobbade självständigt bakom stängda klassrumsdörrar. Eleverna fick betyg från årskurs 3. Sedan dess har hon hunnit med ett antal politiska skolbeslut, läroplaner och rektorer som kommit och gått. Hon uppskattade särskilt förändringen när fritt arbete infördes för eleverna. Det innebar mer samarbete mellan fritidspedagoger, förskollärare och grundskollärare.
– Var och en hade sin utbildning och ansvarade för sitt, men vi delade ändå en gemenskap. Barn är inte likadana i alla aktiviteter, det var intressant att se. Det var väldigt trevligt när vi fick jobba i team.
När kommunen stängde Fredriksdalsskolan 2004 och flyttade över verksamheten till Matteusskolan följde hon med, och jobbade sina tio sista år i samma skola som hon själv började i som elev i första klass 1956.
Identiteten som lärare hänger fortfarande kvar. Man lever i sitt yrke och blir en speciell person, konstaterar Gun-Britt. Den nu vuxna sonen kan intyga det. Han kunde klaga över mammas alla post it-lappar, och att göra läxor ihop var inte helt lätt.
– Du är inte min lärare, sa han ofta. Jag hade väl högre krav på läxläsningen. Det är en fara när man är lärare. Det kan vara jobbigt med utvecklingssamtal också. Man kan ha åsikter som är svåra att säga.
I försomras sjöng hon "Den blomstertid nu kommer" med sin sista klass och det var både känslosamt och sorgligt, men hon grät inte. Mentalt hade hon förberett sig för den väntande friheten under hela vårterminen.
En ny upptäckt som kommit efter pensioneringen är känslan av att bli äldre. Plötsligt går livet mot 70, och 80, och ...
– Det är inte så mycket kvar sen. Det går mot slutet. Nu är det ättestupan, i alla fall ekonomiskt, säger Gun-Britt skrattande.
Själv känner hon inte av någon åldersnoja och njuter av att vara frisk.
Många pensionärer drömmer om att resa, är det något du ser fram emot?
– Nej! Jag flyger inte. De andra pratar om Barcelona och annat. Res ni säger jag, jag är hemma. Jag reste i min ungdom och är nöjd med det.