Patrik Hagman är teolog och författare och arbetar på Linköping stift. Han säger att ett sätt att beskriva vad en teolog gör är att de försöker se hur allting hänger ihop. Han tror att det är viktigt i en splittrad tid.
Patrik Hagman är författare och teolog. Han växte upp i finska Österbotten och talar på mjukt sjungande finlandssvenska. Hans berättelse börjar med ett helt vanligt småbarnsfamiljeliv. Det han delade med frun Kika och sonen Joel.
– Han var en klipsk liten pojke och började lära sig bokstäver i treårsåldern.
En dag föll Joel ur sin säng och började därefter att kräkas på morgnarna. Till en början trodde man att han bara fått en hjärnskakning i samband med fallet. Men när han inte blev bättre och undersöktes närmare visade det sig att han hade en avocadostor tumör i hjärnan.
– För mig aktiverade det tankar på när pappa dog i cancer när jag var 21 år. Det var som att jag hade med mig erfarenheter jag kunde använda mig av. Som att jag visste hur man beter sig i en sådan situation.
Efter beskedet väntade cellgiftsbehandlingar och långa vistelser på sjukhus. För Kika blev det betydelsefullt att lära känna andra föräldrar i liknande situation och få stöd från dem.
– Det var inte riktigt så för mig. Jag fortsatte arbeta på universitetet och tyckte att det gav en viss avlastning att umgås med människor utanför sjukhuset ibland.
Sjukdomen och de tuffa behandlingarna gjorde Joel långsammare och den läsutveckling som påbörjats kom av sig. För en bokälskande man som Patrik var det en viktig del av faderskapet att läsa sin egen barndoms favoritböcker för sonen. De hade läst Emil, Pippi och Mumin och hade hunnit börja på serien om Narnia.
– Det var något av det svåraste, att en hjärntumör påverkar personligheten. Att Joel förändrades så.
Efter den sista cellgiftsbehandlingen tappade han dessutom hörseln.
– Då försvann möjligheten att läsa nya berättelser. Vi kunde bara läsa sådant Joel redan kände igen. Det var tungt att förlora det, som var en så viktig del av vår relation.
Något av det Patrik tyckte var svårast i samband med Joels cellgiftsbehandlingar var att sonen förlorade hörseln så att det inte gick att läsa nya berättelser för honom.
Sonens sjukdom och vistelser på sjukhus blev det livet cirkulerade kring. Ibland mådde Joel relativt bra och kunde vara hemma, men han var mycket infektionskänslig eftersom cellgifterna slog ut immunförsvaret. De kunde inte umgås med andra eller vara ute bland folk.
– Allt blev centrerat kring oss tre. Vi blev isolerade i vår lilla värld.
Ett tag såg det lovande ut och tumören var borta. Joel kunde börja på förskolan igen, men glädjen varade inte så länge. Efter några månader var cancern tillbaka.
– Då fanns inte längre något hopp om att någon behandling skulle kunna bota honom, utan det skulle bara ha varit att köpa lite mer tid. Han skulle fortsätta vara sjuk och bara bli sämre. Det ville vi inte göra mot honom.
Joel tynade långsamt bort och de bodde tillsammans med honom i ett litet rum på sjukhuset. Han dog en och en halv månad senare, bara sex år gammal. Precis i dödsögonblicket upplevde Patrik det som att Joel var mer närvarande än han varit i sitt allt sjukare tillstånd.
– I några sekunder var han där igen liksom. Det är väl det vi menar med själen. Jag och Kika grät mycket, det var fruktansvärt och samtidigt fick vi möjlighet att vara ute och uppleva saker igen efter att ha varit så isolerade. Vi kom väldigt nära varandra och jag minns det i efterhand som en fin tid.
Men bara två år senare slog sorgen till ännu en gång. Kika fick en stroke. Det kom som en blixt från klar himmel. Det var på ett helt annat sätt än det långa sjukdomsförloppet med Joel. Hon låg i koma i två veckor innan hon dog.
– Nu var jag alltså ensam och det var skrämmande på ett helt annat sätt. Det väckte också frågor om vem jag själv var.
Han upplevde sin identitet som speglad genom Kikas blick och när den inte längre fanns visste han inte vem han var.
– En vän flyttade in hos mig och fanns tillhands den första tiden. Flera kom med mat och hjälpte till på olika sätt.
Till slut sjönk det in att han hade ett sammanhang även utan Kika. Att det fanns andra blickar att spegla sig i och att han inte hade blivit en helt annan person.
– Det blev tydligt att vi är våra relationer.
Patrik skriver vanligtvis böcker i teologi. "Sorgens gåva är en vidgad blick" är den enda som handlar om hans personliga liv. "Riket inom räckhåll" är den senaste han givit ut och den handlar om bilden av Jesus i Lukasevangeliet.
Kort efter Kikas död skrev Patrik en bok om sina erfarenheter av sorg. Då var han rädd att uppfattas som konstig. Till exempel i detta att det kan kännas som en befrielse när en människa som varit sjuk länge dör. Men när andra, som varit med om liknande saker, har läst boken har de ofta känt igen sig allra mest i just det. Det är som att det är mycket som inte går att förklara för någon som inte varit där själv.
– Mycket hade jag processat medan Joel levde. Grubblarfrågorna hade jag hanterat under hans sjukdomstid, eller redan när pappa dog.
För en troende människa som Patrik kan grubblarfrågorna handla om vad Gud menar, eller varför detta drabbar just en själv.
– Jag har aldrig trott på en Gud som ger ett enkelt liv och ordnar allt som vi skulle kunna önska att det var. Däremot en Gud som är med oss genom allt. Det upplevde jag starkt att Gud var även när det värsta hände. Att studera teologi blev ett sätt att bearbeta sorgen efter pappa. Jag upplevde att det fortfarande höll.
När Patrik nu delar med sig av sin berättelse tycker han att det känns som ett annat liv och på många sätt avlägset.
– Jag tror att det är väldigt olika för människor som förlorar en anhörig hur mycket ”livet drar iväg med en”, eller hur mycket man blir kvar i det som har varit. För mig har livet verkligen dragit iväg. Det är väldigt svårt att tänka sig innan, men min erfarenhet är att livet går vidare, av sig självt liksom.
Patrik och hans fru Emma flyttade från lägenhet till hus under sommaren och han beskriver det som att han försöker lära sig sköta en trädgård.
Det har gått elva år. Patrik är nu gift med Emma och de flyttade från Åbo till Vadstena 2021. Han bor på en helt annan plats, har ett annat arbete som teolog på Linköpings stift och har andra människor omkring sig. Dessutom kom han nyligen ut med en bok om Lukasevangeliet som han arbetat länge på.
– Jag är väldigt mycket i det jag tänker på just nu, eller i det jag gör.
Patriks berättelse handlar också om att släppa taget om tanken att vi kan kontrollera livet, eller att det ens vore bra. Något han även kommer in på i sin nya bok.
– Det är destruktivt att vara fäst vid en idé om hur livet ska vara för att vara lyckat. Livet kan bli bra på oväntade sätt. Jag skulle absolut aldrig ha velat förlora vare sig Joel eller Kika, men livet nu är faktiskt rätt så underbart.