Måndagen den 16 mars kände sig Johan en smula trött på eftermiddagen, efter jobbet, så han la sig på soffan för en tupplur. Han kom till medvetande sju veckor senare.
– Omvärlden slutade existera där. Allt från i våras är ett töcken och jag vet knappt vad som är dröm och verklighet. Det är därför jag vill att Annika är med när vi pratar.
Vi sitter i parets hem i Malmslätt. Johan fortfarande i rullstol, även om han numera kan gå korta sträckor. En fantastisk utveckling sedan Valborg, då han väcktes ur narkosen och så när som på några fingrar var förlamad från halsen och ned.
Novembermörkret vilar tungt utanför köksfönstret, men rår inte på den livsglädje som flödar hemma hos Johan och Annika.
De blev sjuka nästan samtidigt i mars. Annika tre dagar före Johan.
– Jag har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv, ändå var det ingenting i jämförelse med vad som skulle drabba honom, säger Annika och ser ömt mot sin man.
Hon hade först "fånhosta", sedan skrällhosta, diarré, yrsel, feber och kräkningar.
Johan vaknade upp från den där tuppluren efter en timme, och hade 39,5. Några dagar senare var tempen uppe i 40,2 och han uppmanades på 1177 att ta några Alvedon.
– De visste nog inte bättre vid den tiden, säger han lite lakoniskt. Om jag fick svårt att andas skulle jag kontakta min vårdcentral, det gjorde jag några dagar senare.
Han var en av vårdcentralens första covidpatienter, togs emot utanför och transporterades med ambulans till US.
– Jag minns ingenting, men enligt vänner och bekanta sms:ade och ringde jag och berättade att jag var på väg att läggas in och lovade höra av mig när läget klarnat.
Det skulle det göra först sex veckor senare.
Hemma låg hustru Annika och fick besked att Johan nu låg i respirator.
– Jag orkade inte kommunicera med vården. Gråtande ringde jag till äldsta dottern Linnéa som hädanefter tog hand om det. Våra underbara grannar Lotta och Mikael försedde mig med mat.
Annika sov med mobilen i handen och hörlurarna i öronen.
– Men jag var för sjuk för att vara orolig. Och jag menar . . . ett liv utan Johan finns ju liksom inte.
Några kilometer ifrån henne förvärrades Johans tillstånd. Han drabbades av organkollaps och 20 april beslutades att han skulle transporteras till Länssjukhuset i Kalmar. Med helikopter.
– Efteråt har jag fått höra att jag bland annat hade akut njursvikt och att det var slut på dialysfilter på US, som dessutom behövde avlastning.
Hos Annika ökade oron. Från ett universitetssjukhus till ett litet lasarett, det kändes inte bra.
– Men kanske räddade flytten mitt liv, säger Johan. Där nere hade de ju färre covidpatienter och mer tid för mig.
I takt med att Annikas mående förbättrades ökade oron för Johan.
– Jag är en positiv människa, men nu efteråt kan jag erkänna att jag både planerade hans begravning och författade en dödsannons. Jag tackade nej till kuratorhjälp och egenterapeutade mig själv genom att oavbrutet prata om det som hände med mina närmsta.
Johan svävade runt i sitt eget undermedvetna töcken. Plågad av mardrömmar där personal uppslukas av en pelare, han sitter fastklämd i en trampbil för barn i ett brinnande hus, taket rasar in, han är fast i en ubåt som sjunker mot botten och möter ett odjur som biter av hans fötter.
– Det är ju svårt att i dag inte bli full i skratt av det där med fötterna, säger Annika. När Johan började vakna tjatade han "var rädd om mina småfötter". Jag var tvungen och ringa svärmor och höra om han gått i barndom, om det där med "småfötter" var en ramsa från när han var liten.
Med facit hand och när Johan berättade om sina drömmar handlade det om de avbitna lemmarna. Småfötterna som var kvar.
Johan drabbades under respiratortiden av "critical illness disease". Penicillinsorterna avlöste varandra. Långt senare fick han reda på vad som hände.
– Njurarna hade slutat fungera, blodet koagulerade inte, levern hade börjat lägga av och blodtrycket var så lågt att jag börjat få marmoreringar på underdelen av kroppen. Det har jag bara sett på döda människor.
Den höga febern höll i sig och Annika fick besked av typen "de närmsta timmarna bli avgörande".
På Valborg kom det hett efterlängtade beskedet från Kalmar.
– Krisen var över, Johan var väckt och vi skulle få prata med honom i telefonen, inte till honom utan MED. Som vi grät, döttrarna och jag. Att efter alla dessa veckor få höra hans röst igen. Jag var helt uppe i det blå och efteråt ringde jag glädjestrålande runt till alla jag kunde komma på.
Johan å sin sida var ganska säker på att han var i himlen.
– Aha, det är så här det är, tänkte jag. Det stod fyra sköterskor omkring mig. En frågade hur det var, en annan om jag var törstig och ville ha glass. En strök min kind och sa "det blir nog bra ska du se".
Nyss åkte Johan och Annika till Kalmar för att träffa all personal som vårdade honom.
– Först då gick det till fullo upp för mig hur sjuk jag har varit. Och är. Jag så oändligt imponerad över vårdpersonalens förmåga, både i Kalmar och Linköping, och trots sin skyddsutrustning hela tiden lyckats förmedla värme och älskvärdhet. Eftersom det rådde besöksförbud blev de som min familj.
Den 11 maj flyttades Johan tillbaka till US för vidare vård.
– Nu går jag hos ryggmärgsskadeteamet. Vilka hjältar!
Sjukdomsresan är långt ifrån över. Tre gånger i veckan går han på rehabilitering. Ingen kan säga när, eller om, han blir helt återställd. Än mindre när han kan börja jobba igen. Saker tar tid, när man har varit i himlen och vänt.
Men en supersaftig morot i rehabiliteringsarbetet är att han tänker dansa vals med dottern på hennes bröllop i sommar.
– I våras trodde jag att jag skulle vara tillbaka på jobbet i september. Nu inser jag att det möjligen blir i september 2021.
Varje trappsteg, varje tröskel, varje framsteg firas. Ofta med mycket skratt. Humor är ett bra vapen.
– Ja jisses, tänk när jag förvirrad efter uppvaket ringde vänner och hävdade att jag hade transporterats UTANPÅ helikoptern ner till Kalmar, som i komediserien MASH. Dessutom att vi varit tvungna att nödlanda utanför Rimforsa eftersom jag börjat lägga av och behövde kickas igång igen. Jag var helt övertygad att detta var vad vårdpersonalen ombord berättat för mig.
Måndagen den 25 maj dukade Annika upp bubbel och två kristallglas på en bänk utanför US:s södra entré. Försommardagen var ljum. Luften full av hopp. Så firade hon och hennes Johan sin 29:e bröllopsdag.
Ibland är de små tingen de verkligt stora.
Dokument: Märkta av covid-19
Pandemin håller oss i ett järngrepp. I takt med att smittspridningen ökar skruvas restriktionerna åt. Bakom varje siffra från myndigheterna finns en människa av kött och blod.
Dels de som vårdats på sjukhus, dels de som i våras aldrig fick testa sig men som fortfarande är sjuka.
I en serie artiklar ska vi berätta om hur deras liv förändrats av covid-19. Det här är första delen.