Men antennerna i Onsala är det senaste hjälpmedlet i studierna av fjärran galaxer, pulsarer och svarta hål – och jakten på utomjordiskt liv.
Skylten vid den rödgula bommen som blockerar ingången till observatorieområdet i vid Råö på Onsalahalvön är tydlig. Stäng av mobiltelefonen.
Utrustningen, som bland annat ska registrera flera miljarder år gamla radiovågor, är känslig.
– Att ta hand om störningar har alltid varit A och O för radioastronomer. För det mesta störs ingenting, men ibland kan det komma och från oväntade håll, berättar astronomen Robert Cumming.
– Till och med teleskopen själva strålar, så risken är att man upptäcker något som inte är riktigt.
Han tar emot vid en märklig syn i det halländska kustlandskapet, en stor vit golfboll som sticker upp bland klipporna. Inuti gömmer sig ett av de två stora teleskopen i Onsala, en 20 meter stor parabol.
Tillsammans med den friliggande 25-metersantennen några hundra meter bort är den vita bollen den mest synliga delen av rymdobservatoriet. Men det är i en inhägnad på ett fält lite utanför området som det senaste inom radioastronomin döljer sig.
Här finns antennerna som utgör den svenska delen av Lofar, världens största radioteleskop. I ena delen är antennerna inbäddade i svarta frigolitlådor, i den andra utgörs de av vajrar som spänts mot små svarta plattor i marken från närmare hundra till synes slumpvis utplacerade stolpar i gräset.
Just antalet är Lofars styrka.
Att bygga en lika stor enskild parabol vore ogörligt. Men tillsammans med stationer i bland annat Tyskland motsvarar Lofar en parabolantenn på 1 500 kilometer.
– Med långa baslinjer, det vill säga långa avstånd mellan teleskopen, kan vi få fram skarpare bilder, förklarar Robert Cumming.
– Det är rätt dumma antenner egentligen. Men också rätt billiga. Det nya är att man kan ta in signalerna i datorer och bearbeta i realtid.
Samtidigt är anläggningen bara förstadiet till nästa stora radioteleskop, Ska (square kilometre array). Teleskopet ska inom några år börja byggas i Sydafrika och Australien, med Sverige som ett av de elva medlemsländerna. En del av tekniken som är tänkt att användas utvecklas just nu i Onsala.
– Ska är egentligen det största som vi håller på med just nu.
– Redan Lofar kan se långt in i universums barndom. När Ska är färdigt kommer vi att kunna testa Einsteins teorier till bristningsgränsen.
Dessutom kan sökandet efter utomjordiskt liv börja på allvar när Ska är i gång. I alla fall i teorin.
– Ska kommer att vara tillräckligt känsligt för att detektera flygplatsradar från planeter som ligger några tiotal ljusår bort. Så det är tillräckligt känsligt för att upptäcka radiovågorna. Om de finns.
Robert Cumming ler roat. Ämnet ”utomjordingar” är bland de vanligaste som astronomer får diskutera med utomstående.
Samtidigt, medger han, är tanken kittlande.
– Vi kan ju inte garantera att det finns liv där ute och kan inte inrikta vårt jobb bara på det. Även om allmänheten kanske tycker det ibland.
– Men det är klart, det kryllar av planeter i jordens storlek och det är ju en av de största frågorna. Det och hur universum fungerar överhuvudtaget.
Svårigheten ligger i att veta vad man ska leta efter. Och att veta när man hittat det.
– Det handlar om att inte kasta bort saker som man inte känner igen. Mycket med Lofar handlar om att leta efter saker man inte känner igen, signaler som till exempel skulle kunna vara utomjordingar. Eller något helt annat. Man måste vara beredd på det oväntade. (TT)