Helene Halling söker tröst av katten Snurre. "Just nu kÀnns allting sÄ oviktigt, förutom pappa, mamma och mina tvÄ kvarlevande djur: Snurre och hunden Stig", sÀger hon.
â I mina ögon var de allt. Om nĂ„gonting nĂ„gonsin var dĂ„ligt kunde jag gĂ„ in till dem i stallet, för att sĂ€tta mig eller mocka. Det var min avkoppling, sĂ€ger Helene Halling samtidigt som hon visar foton och videor pĂ„ de tvĂ„ hĂ€starna.
Hon Ă€r uppvuxen pĂ„ gĂ„rden i Ă lberga. Nu har hon flyttat till en lĂ€genhet en bit ifrĂ„n, men hennes förĂ€ldrar bor kvar. I stallet som stod alldeles intill barndomshemmet hade Helene Halling sina hĂ€star â de tvĂ„ som dog i branden under söndagen.
Den ena hÀsten: Dream of Classic, som de kallade Classic, var en stor, men lugn och snÀll teddybjörn som Àlskade hoppning, berÀttar Helene Halling. Honom hade de i 15 Är.
â I Ă„r skulle han ha blivit 25 Ă„r. Han Ă€r född pĂ„ vĂ„ffeldagen. SĂ„ jag brukade ge honom vĂ„fflor tillsammans med nĂ„gonting gott, som bananer eller Ă€pplen.
Den andra hette Carmen och skulle fylla 30 Är i maj. Helene Halling sÀger att Carmen var vÀrldens snÀllaste sto men med lite temperament.
â Vi skaffade henne frĂ€mst som sĂ€llskap till Classic för nio Ă„r sedan. Hon var lite mer framĂ„t och otĂ„lig, men underbar pĂ„ alla sĂ€tt Ă€ndĂ„.
Nu har en sorg lagt sig över gÄrden sedan hÀstarna dog i branden.
Helene Halling berÀttar om det som hon beskriver som vÀrldens sÀmsta dag. NÀr hon vaknar strax efter klockan 7 pÄ söndagsmorgonen av mamma Gun Hallings telefonsamtal.
â I ren panik skrek hon att stallet brann och att hĂ€starna brunnit inne. Jag trodde hon hade en mardröm.
ĂndĂ„ kastade Helene Halling sig in i bilen och körde till familjegĂ„rden som ligger fem minuter frĂ„n hennes egen bostad. PĂ„ vĂ€gen dit sĂ„g hon den blodfĂ€rgade himlen och lĂ„gorna som reste sig nĂ€stan högre Ă€n trĂ€den. RĂ€ddningstjĂ€nsten var pĂ„ plats, men det fanns ingenting att göra. Elden slukade stallet â dĂ€r Classic och Carmen befann sig.
â Jag bara skrek nĂ€r jag kom hit. Och jag ropade deras namn, sĂ€ger Helene Halling.
Vad som orsakade branden vet de inte. Helene Halling lÀmnade stallet klockan 22 pÄ lördagskvÀllen och dÄ var allting i sin ordning. En teori Àr att det var nÄgot med elen, för strömmen hade gÄtt i huset pÄ morgonen.
â Jag kĂ€nner mig helt tom och kan inte tĂ€nka pĂ„ nĂ„gonting. Jag vill bara glömma bort det hĂ€r sĂ„ fort som möjligt, sĂ€ger hon.
Helene Halling med hÀstarna Dream of Classic och Carmen. "De Àlskade godis och var tvÄ godisrÄttor", sÀger hon. Bilden Àr ett montage.
PÄ tisdagen ligger stallet kvar pÄ marken i ruiner. NÄgot som Helene Halling hoppas pÄ ska finnas kvar bland resterna Àr Classic och Carmens namnskyltar.
â De Ă€r i metall med deras namn ingraverade. Jag hoppas verkligen pĂ„ att hitta namnskyltarna, sĂ„ att jag kan ha de som minne.
Det som Helene Halling fokuserar pÄ nu Àr att fÄ kunna ge hÀstarna ett fint slut.
â Jag vill ge de nĂ„gon form av begravning pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Jag vet inte hur, om det blir kremering eller om vi söker tillstĂ„nd för att begrava dem.
Och hon har köpt en bukett blommor som hon ska lÀgga över hÀsterna.
Resterna efter stallet frÄn söndagens brand.
Hennes ögon tÄras nÀr hon berÀttar om Classic och Carmen. Men hon Àr tacksam för alla minnen som hon har med dem. Hon berÀttar om nÀr hon red lugna skritturer med Classic i skogen, samtidigt som Carmen gick bredvid i lina.
â Alla minnen Ă€r lika vĂ€rdefulla.
HĂ€star Ă€r en stor del av Helene Hallings liv. De hĂ€r dagarna â efter Classic och Carmens bortgĂ„ng â Ă€r de första som hon inte har haft hĂ€st. Som tankarna Ă€r nu ska de bygga upp stallet och skaffa sig hĂ€star igen.
â För jag vĂ€grar att ge upp hĂ€stlivet.