När Katarina växte upp i Vånga var hon med i Skärblacka Missionskyrka och lyssnade med spänning på de missionärer som besökte församlingen för att berätta om sitt arbete. Hon började drömma om att själv få jobba i Afrika.
Problemet var bara att hon varken ville bli pastor eller missionär. Och när hon började studera till civilekonom i Örebro trodde hon att drömmen skulle förbli just en dröm.
Katarina skrattar lite åt hur hon var då. Hon ville inte bli en ”svensson” och tyckte att kurskamraterna var rätt trista i sina plisserade kjolar och lammullströjor.
Ville vara tvärtemot
Själv bar hon palestinaschal och hade fötterna nerstoppade i näbbstövlar, bara för att vara tvärtemot. Och så fick hon chansen att jobba utomlands, trots att hon var ekonom.
Hennes gamla ungdomsledare från Missionskyrkan i Skärblacka såg en annons där en ekonom söktes till Brazzaville i Kongo.
– Jag fick genast komma till Stockholm på intervju, så det var nog inte så många som sökte just den volontärtjänsten.
Blev det som du hade tänkt dig?
– Nej. Jag var en väldig idealist. Det var så mycket skandinaver där jag jobbade. Dessutom blev det konflikter och det var inte så charmigt. Jag hade ju sett upp till missionärerna och trodde att de var fantastiska människor. Men de var vanliga, helt enkelt.
– Samtidigt var det en jätteupplevelse och jag fick träffa många intressanta människor. Dessutom träffade jag min man Palle i Brazzaville. Han var volontär på en verkstad.
Vigsel i djurparken
Katarina och Palle gifte sig i Kolmårdens djurpark den 23 september 1989.
Bröllopet hade Afrika-tema och i stället för att åka i väg i en gammal T-Ford, klättrade brudparet upp på en elefantrygg – i frack och brudklänning. Båda ville tillbaka till Afrika och när de väntade sitt andra barn planerade de för att återvända.
– Tanken var att vi skulle ha åkt till Kongo när Viktor inte var mer än tre månader. Vi hade hyrt ut vårt hus på två år när det plötsligt blev inbördeskrig.
Till Tanzania
Efter ett år i en liten stuga som de fick hyra av en församlingsmedlem, begav de sig i stället i väg till Tanzania. Senare har Katarina varit tillbaka i Kongo-Brazaville, som halvårsvikarie vid ett par tillfällen. Först 2001 och sedan 2011.
– När jag kom dit 2001 hade inbördeskriget precis tagit slut. Det blev en riktigt rolig period. Jag fick jobba tillsammans med en grupp kongoleser, eftersom det knappt fanns några européer kvar i landet. De var hängivna och brann verkligen för att hjälpa sitt folk.
Tillfredsställelse att hjälpa
Vad har arbetet i Kongo och Tanzania gett dig?
– Jag har ju fortfarande den där idealisten i mig som vill göra något för andra och som tycker att man inte bara ska tänka på sig själv – för mig är det en tillfredsställelse att kunna hjälpa.
Under studietiden lärde Katarina känna Chris Hena, en läkarstudent från Liberia. De har hållit kontakten genom alla år.
När Katarina nu fyller 50 år vill hon inte ha några presenter – bortsett från cykeln som Palle ger henne.
Hennes önskan är i stället att gästerna ska skänka en gåva till Chris Henas projekt Healthy women, healthy Liberia.
Satsning på kvinnor
– Det är en biståndsorganisation som satsar på hälso- och sjukvård för kvinnor. Satsar man mycket på kvinnor, så spiller det över på barn och kommer hela samhället till godo.
Kommer du att åka tillbaka till Afrika för att jobba?
– Det är ingenting jag planerar för, men om jag skulle få frågan så skulle jag nog vilja åka.