Sångerskan som tar det piano
Det var definitivt roligare att fylla 50. 40 var heller inte så dumt. Och 30 var hur kul som helst. Men att fylla 60 väcker blandade känslor.
Lyckliga Gatan är hemadressen sedan åtta år för Anna-Lena Löfgren.
Foto:
- Det blir fest med enbart familjen på själva födelsedagen. När våren hunnit ett stycke längre tänker jag samla ihop alla vännerna och då blir det kalas, fastslår hon.
Det finns ju så mycket mer än enbart de sextio åren som att fira. Till exempel att hon har båda sina åldriga föräldrar kvar i livet. Att alla i familjen är pigga och krya. Och inte minst:
- Att rösten klarat sig. De flesta sångerskor sjunker hur mycket som helst när de blir äldre. Men jag har inte behövt lägga om en enda tonart eller ändra på en enda ton, säger hon stolt. Sen tillägger hon hon tillägger med ett fniss och den uppriktighet som också är ett av hennes adelsmärken:
- Fast resten av kroppen är förstås inte mycket att skryta med. Den orkar inte riktigt. Sedan ett år tillbaka använder jag rullstol inomhus också, det har jag inte behövt göra förut.
- Så är det för många av oss 40-talister som blev polioskadade när vi var barn - det har inte blivit bättre med åren. Tvärtom. Fast jag tycker det okej. Det tillhör liksom livets gång. Och jag är ju inte ensam.
Anna-Lena och hennes sambo Peter Kontratski flyttade 1996 in i huset vid den väg som fått namn efter en av tidernas största svensktoppssuccéer någonsin - Lyckliga Gatan. Som i popularitet bara kunnat mäta sig med Regniga natt. Det är de två sångerna som för alltid förknippas med sångerskan som började sin karriär för drygt 40 år sedan och som ingalunda är slut ännu.
- Fast sedan årsskiftet har jag dragit ner lite på takten. Vi tar det lite piano, säger Anna-Lena.
Så jobbar vi med nyheter