Vi träffas utanför Oskars gamla skola. Det är en ganska lugn dag – några elever strosar ut genom dörrarna, fåglarna kvittrar, bilarnas brus hörs i bakgrunden. Vi slår oss ned på en bänk. Medan vi pratar har han min fulla uppmärksamhet – allt runtikring blir tillfälligt suddigt. Men så är det inte för Oskar. Hans hjärna registrerar samtidigt som vi pratar precis allt som hörs, syns och känns.
– Efter det här kommer jag behöva gå hem och sova i tre timmar, säger han.
Oskar har diagnosen Aspergers, som bland annat innebär att det är svårare med sociala koder och att sortera sinnesintryck. Det märktes knappt då han var yngre, men i elvaårsåldern började han få ångestattacker och det blev allt svårare att gå i skolan.
– Jag hade aldrig gillat det sociala spelet, men nu blev det värre. Min hjärna kan inte sortera intryck, speciellt på platser där det är mycket ljud och händer mycket – tänk då en skolmatsal. Jag fick ångest och blev utmattad.
Skolan erbjöd inget annat stöd än samtal hos kurator, säger han, och utan rätt hjälp orkade Oskar inte längre gå till skolan. Stressen och ångesten gjorde också att han sov väldigt illa:
– När jag mådde som sämst sov jag tio timmar per vecka.
Under de kommande åren satt han nästan bara hemma och spelade datorspel.
Vändningen kom när Oskar fick börja i en liten kommungemensam resursgrupp för elever i behov av särskilt stöd på sin nya skola Borgsmoskolan. Då gick han i sjuan.
– Jag fick ett personaliserat rum där jag och läraren kunde sitta tillsammans. Det var tyst, jag var själv och kunde skriva på dator.
Han fick också anpassade studiemetoder, som att göra matteuppgifter muntligt. Med tiden kunde han flytta ut och vara tillsammans med de andra eleverna i gruppen.
– Då kunde jag skapa mina första vänner på flera år. Jag lärde mig också att det inte var något fel på mig. De visade att jag har rätt att göra saker i min takt.
När det väl börjat fungera rullade det på. Oskar berättar att han gick från att vara nästan helt borta från skolan till 100 procent närvaro.
– Efter att ha känt mig så värdelös och i vägen i så många år fick jag äntligen komma till någon som kunde och visste vad jag behövde.
Efter tre år i resursgruppen gick Oskar gymnasiet och tog studenten.
– Resursgruppen räddade mitt liv. Det gjorde att jag kunde ta mig ur deppen, gå ut med godkända betyg och gå vidare till gymnasiet. Hade det inte varit för den hade jag förmodligen blivit hemmasittande i många år till.
Idag lever han ett bra liv, har så smått börjat arbetsträna och funderar på att studera vidare.
– Jag är väldigt intresserad av exotiska djur, det skulle vara roligt att göra något med det. Jag hoppas att jag ska kunna göra något som inte tar upp all min energi och kunna ha ett liv utanför jobbet.
Även om det bitvis varit tufft är Oskar idag stolt över sin diagnos och älskar sig själv precis för den han är. Han är djupt bekymrad över att de kommungemensamma resursgrupperna lagts ned.
– Att gå i storklass blir för mycket när man har svårt att fokusera och också att man känner att man inte passar in. Jag tycker att alla skolor ska ha en sådan här grupp, det kostar kommunen mycket mer att vi blir hemmasittare! Om det börjar en elev som sitter i rullstol på en skola anpassar man skolan efter det, på samma sätt borde man göra för oss.