Gun och Sölve Alm var ett aktivt pensionärspar som gillade att resa, helst med bil genom Europa.

För sitt frivilliga arbete för det socialdemokratiska partiet inför riksdagsvalet 1994 fick Gun en båtresa till Tallinn. Sölve ordnade biljett och följde med på resan från Norrköping.

25 år har gått nu.

– Det är tungt att komma hit. Det bleknar ju, men det känns ändå varje år det rullas upp. Saknaden finns där. Verkligen, säger Kerstin när hon lagt en blomma vid minnesmonumentet i Carl Johans park där den första höstkylan har nypt bladverket lätt rödgult. 

Med Kerstin vid minnesplatsen är Zachary Alm som aldrig fick träffa sin mors farföräldrar.

– Vi ser nog inte hur fint det är här. Det finns i alla fall en plats att gå till. Vi har ju ingen grav, för graven är ju havet egentligen. För mig är årsdagen alltid en jobbig påminnelse. När jag jobbade tog jag alltid ledigt, jag ville inte gå till jobbet då. För mig är det en lugn dag. Jag gör inget speciellt, säger Kerstin.

Kerstin minns dagarna före olyckan, hur de tillsammans åkte till Maxi på Ingelsta.

– Det invigdes då. Mamma, min dotter och jag var där på fredagen. Mamma köpte joggingskor, för att vi skulle vara med i Vårruset. Sen blev det måndag och de skulle åka. Jag ringde, önskade trevlig resa och pratade särskilt med pappa för att mamma hade namnsdag dagen därpå, Dagmar. Sakerna vi gjorde kommer alltid upp igen, varje år, berättar hon och blickar ut över Motala Ström.

Den onsdagsmorgonen, 28 september 1994, vaknade hon innan väckarklockan ringde.

– Jag satte på radion som jag normalt inte gör. Då pratade de om att Estonia hade förlist. Mamma och pappa är där, men det kan ju inte vara den båten. Jag förträngde det och åkte till jobbet. Senare började min son att ringa och undra hur det var. Jag visste ju inte. Jag kommer inte ihåg så mycket sen. Jag virrade och var väl i chock.

De och andra anhöriga samlades i Norrköpings stadshus där en kriscentral hade upprättats på kvällen. Präst och kurator fanns till hjälp.

– De visste inget och ringde till rederiet för att få veta. Det var först på torsdagseftermiddagen vi fick besked om att mamma och pappa var saknade, över ett dygn efter. En fruktansvärd väntan. Jag gick till jobbet på måndagen efter. Det kändes bättre att ha något att göra, än att gå hemma och bara fundera. Sen sjönk det in, det tog väl en månad. Jag lyssnade på radion, om de hade hittat fler. Bara jag hörde Estonia blev jag stel i kroppen. 

– Det har varit jobbigt. De var två friska människor som älskade friluftsliv och att röra på sig. Mamma hade fyllt 68 och pappa var 74.

– Vi som hade mist någon fick gå i en grupp genom kyrkan som hade olika tema varje gång. Det var jättebra. Alla pratade och vi grät tillsammans. Vi satt i samma båt. Jag gick två–tre gånger hos en kurator. Jag behövde det.

Varje år har Kerstin, brodern Bengt, barn och barnbarn träffats här på årsdagen. I år blir de åtta personer som samlas här, lägger en krans och tänder ett ljus under en tyst minut. Efter det äter de tillsammans.

Zachary fick aldrig träffa Gun och Sölve. Han föddes två veckor efter katastrofen som tog 852 människors liv.

– Jag har ju fått höra att hon såg fram mot att gå till Åbackarna med mig och mata änderna, berättar 24-årige Zachary.

Hemma i soffan har han ett minne från Gun, en vit filt som hon stickade till barnvagnen.

– Jag vet att du och morfar vill lägga det på is liksom. Jag vill mera veta vad det är som har hänt. Forskare vill att man ska bärga vrakdelar och se vad som har skett. Det vore bättre att slå hål på alla teorier och myter och i stället komma fram till fakta. 

Kerstin delar inte Zacharys tankar.

– Jag vill inte riva upp det. Min bror och jag bollade det där när det kom upp. Nej, tänk om bara mamma kom upp och inte pappa. Nej. Inte så här långt efteråt. Det har skett och kan aldrig bli ogjort. Så känner jag. 

Zachary växte upp med de årliga minnesmiddagarna och vid sex–sju års ålder började han förstå vad som hänt.

– Man vänjer sig. Jag fick berättelserna. Det blev inte lika starkt för mig. Jag är ju nyfiken. Jag vill veta vilka de var och ta reda på så mycket som möjligt. 

Han har läst mycket om katastrofen.

– Men väldigt lite är konkret fakta. Några småsaker har man kunnat konstatera, men inte den stora orsaken. Varför bogvisiret var öppet och varför det fanns åtta oregistrerade fordon med ombord. Det är frustrerande att det fortfarande är ett mysterium.